Sömnproblem, nu igen
Blääh. Har somnat hur lätt som helst i veckan och igår började mina sömnproblem igen. Suck. Så här sitter jag och försöker slita ut mig. Borde börja träna om nätterna, då borde man väl bli trött? Och för att göra det hela värre fick jag en plöstlig tandvärk, bara så där! Mysko...
Jag är allt en lat flicka. Resväskan har kommit in i mitt rum, men den står där och gapar tomt. Borde väl kanske börja packa, ha några dagar till godo. Planen är jue att inte komma tillbaka på en lång tid... Fast ja, allt känns så overkligt egentligen, är väl därför jag är så seg på att reager, på att göra någonting.
Och jag börjar bli blek. Eller jag är blek. Jag som kände mig så brun för bara några veckor sedan. Tråkigt :( Och mitt brännmärke är ännu rosa, ett sött litet minne ifrån Holland. Men som alla andra minnen börjar den smälta in i sammanhanget... Känns overkligt att för en månad sedan var jag i Paris. Känns som att jag aldrig lämnat detta rum ens en gång.
Tänk egentligen, för en månad sedan var jag i Paris. Vid den här tiden hade jag hoppat på tåget till Bryssel, en hemsk resa med barnskrik för att träffa en underbart trevlig busschaufför. Både han och en resenär visade mig så gärna vart jag skulle gå och tog hand om mig, så underbara människor!
Och på hostlet träffade jag 4 tjejer som jag pratade mycket med, 2 ifrån Kanada och 2 ifrån Australien. Och jag var så glad över att få prata med tjejer igen! Visserligen hade jag pratat med en fransyska dagen innan, men det var ett hyffsat kort samtal. Annars så pratade jag mest med män... eller män och män, de kan väl kallas killar.
Jag blev väldigt inspirerad av ena kanadensaren som hade flyttat från Kanada till Irland utan att ha något jobb eller vänner där. Otrolig tjej! Och jättetrevlig, hon gav mig dessutom dyr belgisk choklad :)
Men vid den här tiden låg jag och sov. Irriterade mig på de som kom in sent och började borsta tänderna då handfatet låg vid min huvudände. (Vi hade lyxet att ha ett handfat i rummet, fast det var lite stopp i den så tog en timme innan allt äckligt tandborstvatten runnit ned...)
Idag fick jag ett sms ifrån en av engelskmännen jag mötte under resan. Jag träffade honom både i Neapel och i Bratislava. Jag var i Bratislava 5 och 6 augusti. Han skrev att det inte känns som så länge sedan vi träffades... han måste ha haft roligt sen dess! För mig känns min resa sååå långt bort, så overkligt! Verkligen bästa tiden i mitt liv... Har nog aldrig känt mig så nöjd med mig själv och så självsäker som då. Då låg världen framför mina fötter och varje dag var ett nytt äventyr.
Nu ger jag mig av igen mot okända marker. Och Gud vet vad som kommer hända med mig.
Från det ena till det andra: En positiv sak är att en av mina vänner blivit så glad och positiv på senaste tiden! Vet inte vad som hänt i dennes liv, men efter att ha varit så lågmäld och deprimerad den senaste tiden känns det jätteroligt! Man blir verkligen smittad av människors positivitet.
Jag avslutar väl detta inlägg med ett citat som mina lärare tyckte passade mig bra:
Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid att nå.
