fjaellsson

Vilket kaos idag! Idag handlade det verkligen och att döda eller dödas... typ;p

Började morgonen med att se att det var snökaos. Vilket inte kom som någon chock eftersom jag hade hört ryktena om hur förskräckligt kollektivtrafiken hade varit på söndagen (det visste jag jue inte själv eftersom jag spenderade dagen under täcket med en bok).
   Så jag tänkte vara ute i god tid. Man tror jue att teorin ska fungera i praktiken - och sådan kaos kan det jue inte vara. Att ersättningsbussar fungerar nästan lika bra som tunnelbanetåg. Hur man kan ha fel.

Kom ut till hållplatsen omkring 7 (jag börjar klockan 8 och tar vanligtvist tåget som går 07:23, så jag tyckte jag var i god tid). Det tog år och dag innan jag fattade vart jag skulle ställa mig. För det finns jue folk överallt, och ingen har någon koll. Men jag tog mig till rätt plats.
   Ute var det -22. Okej, jag vet - jag är norrlänning. Men en norrlänning vet att man pälsar på sig som faan om det är mer än -20... och jag har inga sådana kläder här. Så jag står där med ett par tunna byxor och långkalsonger under, min vanliga "höstjacka" och två tröjor under med ett par skor som är bättre än alla andra jag har - men långt ifrån bra mot kylan. Men inte vågar jag gå in och pälsa på mig ännu mer - jag kan jue missa bussen!
   Så jag står kvar i den där förbannade kylan. Klockan 07:45/07:50 kommer äntligen en buss! Jag ringer till mitt jobb och meddelar att jag kommit på en buss och är på väg, för ingen jävla chans att jag kommer till jobbet på 10min - tar mig 30min vanligtvist.
   Så jag tar mig in på bussen. Den är fullsmockade, och alla kämpar för att komma in. Jag hamnar i famnen på en 50årig gubbe när jag försöker ge folk plats. För honom var nog kaoset en välsignelse - är väl inte alltid att man får en 20åring i famnen!
   Men till hans (och egentligen min) olycka så var bussens fönster så igenimmade att chauffören inte såg någonting. Så han körde till Bredäng och släppte av oss där. Det är två tunnelbanestationer ifrån mig, så det var inte direkt till min vinst.
   Återigen fick jag ställa mig i den underbara Kiruna-kylan och invänta på en buss som aldrig kom. Vi såg dem åka förbi, de fullproppade bussarna. Men de stannade inte. Och det är förståeligt. En buss stannade en gång för att släppa av en passagerare. Jag fattade att det var dödsdömt, men andra desperata försökte ta sig ombord. Busschauffören blev arg och skrek i högtalaren: "Det här är inte Afrika, man kan inte hänga i dörrarna!"
   Jag förbannar mig själv fatt varit så dum och trotsar snökaoset och varit så envis på att ta mig till jobbet. Jag förbannar mig själv för att jag är så jävla korkad och inte har ordentligt med kläder på mig. För till slut kände jag inte fötterna. Och ni norrlänningar vet att det är kallt när man inte kan känna fötterna.
   Klockan 08:45 kommer åter en buss. Och jag trycker mig in. För inte fan ska jag stå där ute och frysa längre. Jag är desperat och hade precis funderat på att ge upp och söka värme inne i någon affär eller pressbyrån (jag såg människor med kaffe och det verkade så otroligt lockande). Men har man stått ute redan och väntat i kylan 1½h ger man inte upp. Så när bussen kom var jag fjantig nog att göra ett litet korstecken och sedan pressa på allt jag kunde. Och jag är liten, så jag kommer ganska lätt förbi folk.
   Denna gång var det ingen gubbe som erbjöd sig sin famn och jag var nästan lite rädd när jag inte kunde röra på tårna. Men jag hade väl inte behövt vara rädd för att ramla - vi var packade som sardiner i en sardinburk.
   Så kom vi fram till Liljeholmen. Jag kunde iaf känna att jag hade tår - även om jag inte kunde röra dem. Men då var det inte så allvarligt alltså. Jag fick vänta på tvärbanan, eftersom den självklart också var försenad. Och när jag äntligen kom fram till Alviks Strand så var det flera ifrån kontoret som kom ut ur samma tvärbanan. Och även om jag inte direkt brukar prata med dem ofta, de som steg ur tåget (de jobbar inte i samma grupp som mig), försonades vi över allt detta kaos.

Så ja, jag kom till jobbet: Omkring 09:45/09:50. Ungefär 3h efter att jag gått hemifrån. Vilket jävla fiasko - det här kan bara hända i Stockholm. Verkligen intressant att se hur sårbart ett system kan vara!

Efter jobbet (som trots min frossa gick det utmärkt idag!) åkte jag in till stan för att träffa en nyvunnen tjejkompis. Jag tog en omväg - men en säker väg - genom Liljeholmen och därifrån tunnelbanan in till stan. (Tunnelbanan gick jue självklart inte ut till Alvik heller.)
   Vi hade det trevligt och trots att jag bara träffat henne en gång tidigare anförtrodde jag mina dumheter och mina fyllehistorier och vi pratade om killar och hur skit dem var. Kändes riktigt, riktigt härligt att ta en kaffe och kladdkaka med en tjej igen :)

Hem gick snabbare än till jobbet iaf. Tog mig 1h ungefär, men det var ändå okej. Jag kom till Liljeholmen lätt och med livet i behåll. Och i väntan på en buss som aldrig verkade komma anförtrodde jag allt kaos till min pappa. Vi norrlänningar har aldrig kaos när det blir kallt. För vi har jue knappt någon kollektivtrafik - och så är kylan en del av vardagen. Så jag blir lite smått fascinerad över hur Stockholm bara kan falla ihop av lite kyla.
   Jag behövde dock inte vänta så länge, kanske 15min, innan en ersättningsbuss kom. Jag stod långt ifrån den, men jag visste att faan den skulle jag på. Så jag tackade min spöda kropp för första gången i mitt liv när jag pressade mig igenom alla människorna och in på bussen. Visst tyckte jag synd om de femtiotalet människor som inte kom ombord, några som säkert väntat längre än mig. Men när det kommer till sånt där blir vi människor djur. Och allt som räknas är att komma ombord; för då kommer du hem. Och utan att förlora fötterna!

Så ja, det var ändå en intressant dag. En minnesvärd dag. Och jag vet att samma kaos väntar mig imorgon bitti, men nu är jag i alla fall förberedd på vad som väntar mig :)