fjaellsson

Vilken helg det har varit! Dramatisk på alla sätt och vis. Det enda jag vill ha är lite lugn och ro, men jag gissar att livet inte är så harmonisk. Och jag antar att den dagen då jag äntligen får min lugn och ro så lär jag bli uttråkad.
   Men den dagen, den sorgen. För tillfället kan jag jue längta dit, såsom vanliga människor längtar efter en resa eller att återse en kär vän. Vi är alla olika ;p

Igår var en nära vän med om en bilolycka. Tack gode Gud för att det gick bra! När man får höra sånt inser man hur skört livet egentligen är och att man borde ta vara på den tid man har här, för som Nordman sjunger:

Döden ska komma till dig, vem är förskonad?
Om du är nöjd eller ej så väntar han dig ändå.

Nej, nu till något annat:

"En ensamvarg väljer inte att vara ensam, trots allt han säger, för att han gillar ensamheten. Det är för att han en gång har försökt smälta in i världen och folk fortsätter att göra honom besviken."

Ett citat ur en bok jag läser nu. Väldigt fängslande och väldigt intressant, om än något deprimerande. "Allt för min syster" heter den och kretsar kring en 16-årig flicka med leukemi och hennes familj där den yngre systern förväntas donera sin njure till sin sjuka syster, men hon vill inte. Kanske inte låter så spännande, men den är oerhört rörande.
   Det som jag tycker om mest i boken är att författaren inte bara koncentrerar sig på att beskriva den yngre systern (Anna) och hur hon känner sig, utan hela familjen och de människorna som involveras i deras dramatiska vardag. 
   I boken får man betrakta samma situation från flera olika ögon och man kan inte låta bli att tycka synd om dem alla. Vi alla är mänskliga med egna sorger och problem, vi hanterar bara dem olika. Och det går inte att säga att någon egentligen har värre än den andra. För i det området där du vinner lycka, får någon sorg. Och detta kretslopp av lycka och sorg är egentligen en oändlig cirkel som först avslutas den dagen då döden hämtar en.

Usch, vad jag låter deprimerande ;P Det brukar gå så när man möter sin egen dödlighet.

Livet är bara ett lån, du är en låga.
Var den än kommer ifrån, tändes den dock för dig.
Håll den så länge du kan, liv är att våga.
Bara en gnista som brann, var ändå ljus för mig.

Tack till dig som hjälper mig att hålla gnistan vid liv.

Min kropp är sinnessjuk... vad håller den på med? Igår vaknade jag 08:30, idag har jag stängt av väckarklockan i sömnen och vaknade upp först 13:30...
   Hur fan funkar det?!

Jag vill kunna sova normalt med normala tider som alla andra :(

Jag känner mig som en alkis. Sitter hemma och dricker vin klockan 1 på natten och snusar. Alldeles ensam. Men samtidigt... Någon gång måste man väl bryta ned sig helt för att kunna resa sig. Eller? Och jag måste resa mig nu. Det har gått alldeles för lång tid. Jag kan inte hålla på som jag har gjort. Det känns som att jag varit i koma de senaste månaderna, inte kunnat tänka, bara glidit med... Det är mitt liv jag lever, jag måste börja ta itu med det. Ta ansvar över mitt handlande, precis som alla andra borde.

Usch, jag känner mig så egoistisk. Det känns som om jag varit i dvala de senaste månaderna och nu först har jag börjat vakna upp. Jag skäms så mycket. Jag har tyckt så synd om mig och känt mig så ensam, men jag har inte varit ensam. Jag har världens mest underbara vänner och familj som försökt stötta mig till 100%. Och att jag inte kan släppa in människor i mitt liv, det är mitt fel - inte deras. Och jag skäms. Skäms över att jag tillåtit mig själv att tycka synd om mig själv och glömt alla andra människor.

Uff, varför är inte livet lätt? Vi alla har våra problem och bekymmer, vem är lycklig egentligen? Ju mer man lär känna en människa, desto mer får man veta om den människans mänsklighet. Så här dåligt som jag mår, så mår andra också - även om det är av en annan anledning. Och jag önskar att jag inte slösat dessa månader på egoism utan tagit hand om dem som de tar hand om mig, även om jag ibland är oförmögen att ta emot människors omtanke.
   Det är starkt av en människa att kunna säga att någon annnan har det värre, samtidigt som man själv känner att världen har gått under.

Uff, jag vill bara att livet ska vara som de är på film? Att alla blir lyckliga i slutet. Inte bara jag. Alla ni också. Alla ni som betyder så otroligt mycket för mig, alla ni som brytt er om mig. Och även ni som kanske inte alltid varit så trevliga alla gånger. Livet hade varit mycket enklare då... Varför är lycka så dyrt?
   Men kanske... kanske inte livet hade varit lika spännande om det varit lätt, jag vet inte...

Nej, jag ska rycka upp mig. Aldrig mer ska jag låta någon förstöra mig igen. Aldrig.
   Och förlåt mig, för hur jag har betett mig. Jag vet själv att jag har varit labil. Och jag är väl det ännu. Men jag ska skärpa mig.

Livet är inte värt, om man inte lever.

This is the end you know
Lady, the plans we had went all wrong
We ain't nothing but fight and shout and tears

We got to a point I can't stand
I 've had it to the limit I can't be your man
I ain't more than a minute away from walking

We can't cry the pain away
We can't find a need to stay
I slowly realized there 's nothing on our side

Out of my life, out of my mind
Out of the tears we can't deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, out of my bed
Out of the dreams we had, they 're bad
Tell them it 's me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don't look back. I won't follow
We have nothing left it 's the end of our time

We can't cry the pain away
We can't find a need to stay
There's no more rabbits in my hat to make things right

Out of my life, out of my mind
Out of the tears we can't deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, out of my bed
Out of the dreams we had, they 're bad
Tell them it 's me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

I hear you calling and it's needles and pins
I wanna hurt you just to hear you screaming my name
Don't wanna touch you, but you're under my skin
I wanna kiss you but your lips are venomous poison
You're poison running through my veins
You're poison

-

New blood joins this earth
And quickly he's subdued
Through constant pained disgrace
The young boy learns their rules

With time the child draws in
This whipping boy done wrong
Deprived of all his thoughts
The young man struggles on and on he's known
A vow unto his own
That never from this day
His will they'll take away

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never be
Never see
Won't see what might have been

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never free
Never me
So I dub thee unforgiven

they dedicate their lives,
to ruining all of his
He tries to please them all
This bitter man he is
Throughout his life the same
He's battled constantly
This fight he cannot win
A tired man they see no longer cares
The old man then prepares
To die regretfully
That old man here is me

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never be
Never see
Won't see what might have been

What I've felt
What I've known
Never shined through in what I've shown
Never free
Never me
So I dub thee unforgiven

You labeled me
I'll label you
So I dub thee unforgiven

Never free
Never me
So I dub thee unforgiven

Argh, jag håller på att bli galen! Jag har sovit totalt 9h i helg, och nu är klockan 05:43 och jag har inte sovit ett dugg, fast jag gick och la mig vid midnatt, trött som ett psyk. Varför vill inte min kropp sova? Blev så less på att ligga i sängen och göra ingenting så steg upp.
   Det är så jävla drygt och vara uppe så här länge, alla sover jue, inget att se på tv:n. Man kan inte göra ett skit förutom att rulla tummarna. Och så sover orkar jag inte stiga upp förrän tidigast 12. Förstår inte varför det har blivit så här. Kunde jue sova hur bra som helst när jag var på resande fot, men så fort jag kom tillbaka till Kiruna så fick jag allt svårare att sova. För varje natt tar det längre och längre tid för mig att somna. Det är sjukt. Vet inte vad jag ska göra för att kunna sova normala tider igen.

Uff, jag orkar inte... när ska livet bli normalt igen?

Jaha, nu har man varit hemma i ungefär 13 timmar, och jag håller redan på att bli galen. Igår hade vi det jättemysigt, fikade klockan 12 på natten när vi kom fram och pratade och mor och far var så gulliga. Men idag... uscha.
   Mamma har fått för sig att hon ska städa. Mitt rum. Jag trivs bra med hur jag har det, men det gör inte hon så nu ska vi sortera och slänga saker :) Och mina prydnadssaker från när jag var liten, varför slänger jag inte dem? De är jue såå i vägen när de står på hyllor...
   Jag blir galen! Jag har en hylla där jag hade en docka som jag fått när jag var liten och en nallebjörn jag köpte på Gran Canaria när jag var 11. Men mamma... hon tyckte inte det var fint, så hon har slängt dem sakerna och satt dit istället mina dalahästar och en ask som min mormors bror har snidat åt mig :)
   What?!
   Det här är mitt rum, men jag får inte ens ha det som jag vill. Vet ni hur glad man blir och komma hem? Jag hade städat och gjort fint när jag åkte, nu är allt upp-och-ner eftersom mamma ska ordna rummet som hon vill ha det. Vad är det då för idé för mig att bo hemma om jag inte ens får ha mitt rum som jag vill? Livet är faktiskt nog jobbigt utan att hon ska vara och "städa" mitt rum...

Uff, och inte har man fått sova inatt heller. Fick en miljard sms om hurdan kåt hora jag var. Åh, man blir så glad av att höra sånt! Jag tycker det är så konstigt, jag uppfattar mig aldrig som att jag raggar (mycket för att jag kan jue få till det men väljer att inte göra det), men enligt andra så raggar jag hela tiden. Herregud, vad dålig jag måste vara och ragga då! Och det första pappa frågar när man vaknar är: "Jaha, raggade du på Daniels bror då?"
   Jag håller seriöst på att bli galen nu. Kan inte folk bara låta mig vara ifred och leva mitt liv som jag vill?

Nej, så fort jag skaffat mig ett jobb ska jag aktivt söka efter en lägenhet. Spela roll om det har dåligt läge, då får jag förhoppningsvist iaf ha det som jag vill och leva som jag vill. Visserligen kommer väl antagligen inte de elaka sms:en att försvinna, men då har jag ett problem mindre.

Aja, idag ska jag nog ringa till Ferrum och se om de har nå jobb till mig och imorgon ska jag på arbetsintervju... eller vad det var. Han var så flummig i telefon ;P Visserligen skulle jag vilja testa på något nytt om jag fick jobbet och enligt syrran är det jävla bra att ha Ishotellet i CV om man söker jobb. Men tja, det skulle bli så dyrt för mig. Färdkostnader och sedan sämre lön... Men får väl se vad de olika företagen säger. Och om ingen kan erbjuda mig heltid får jag väl söka vidare.
   Fast trivs i restaurangyrket, synd bara att det ska vara så dålig lön :(

Det känns som om jag är ensam på en liten båt i ett hav mitt i en storm. Jag försöker gripa tag i masten, men jag kastas åt alla håll och kanter som en trasdocka. Ibland vill jag hoppa ned i det djupa, mörka havet för att slippa all denna smärta, slippa ovssheten. Samtidigt försöker jag gripa tag i masten och där hålla mig fast tills stormen gått över.
   Men himlen är mörk, och det ser inte ut att klarna. Jag tvivlar ofta på att jag någonsin ska få se solsken. Det hade varit mycket enklare om jag hade haft sällskap på båten, men jag är ensam. Och jag inser, att trots min ensamhet, så är så det ska vara. Att någon kommer hjälpa mig ifrån båten är ren naivitet, det är jag som ska segla ur stormen - det är enda sättet att komma därifrån.
   En dag kommer solens strålar åter smeka min hud, och jag kommer ta mig i land. Men det är inte ännu, och jag får fortsätta försöka greppa tag om masten. För jag tänker inte tillåta mig själv falla över bord. Aldrig.

Did I disappoint you or let you down?
Should I be feeling guilty or let the judges frown?
'Cause I saw the end before we'd begun
Yes I saw you were blinded and I knew I had won

So I took what's mine by eternal right
Took your soul out into the night
It may be over but it won't stop there
I am here for you if you'd only care

You touched my heart you touched my soul
You changed my life and all my goals
And love is blind and that I knew when
My heart was blinded by you
I've kissed your lips and held your head
Shared your dreams and shared your bed
I know you well, I know your smell
I've been addicted to you

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

I am a dreamer and when I wake
You can't break my spirit - it's my dreams you take
And as you move on, remember me
Remember us and all we used to be

I've seen you cry, I've seen you smile
I've watched you sleeping for a while
I'd be the mother of your child
I'd spend a lifetime with you

I know your fears and you know mine
We've had our doubts but now we're fine
And I love you, I swear that's true
I cannot live without you

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

And I still hold your hand in mine
In mine when I'm asleep
And I will bear my soul in time
When I'm kneeling at your feet

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

Goodbye my lover
Goodbye my friend
You have been the one
You have been the one for me

I'm so hollow, baby
I'm so hollow
I'm so, I'm so, I'm so hollow

I'm so hollow, baby
I'm so hollow
I'm so, I'm so, I'm so hollow.

Här sitter jag och öser i mig en massa kalorier för tillfället. Jag har verkligen en udda relation till mat. Det går perioder då jag knappt äter någonting, inte alls har någon matlust och äter bara på grund av vetskapen att jag måste äta. Sedan finns det perioder som nu då jag slösar mina pengar på en massa olika godsaker och trycker i mig tills jag verkligen inte orkar mer. Jag vet att min livsstil inte är särskilt hälsosam just nu, men det orkar jag inte bry mig om för tillfället.

Inatt drömde jag en mardröm, igen. Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt nu för tiden. Dessutom sover jag konstiga tider. T.ex. igår, söndag, så somnade jag först klockan 8 på morgonen (kom hem efter 5 på morgonen) och sov till 12. Sedan var jag uppe till klockan 7 på kvällen då jag somnade och sov djupt och drömlöst fram till klockan 11. Sedan var jag vaken till klockan 4 på morgonen då jag till slut somnade och steg upp halv 9 igen. Även efter jobbet idag somnade jag, men då sov jag bara i 2 timmar i alla fall.
  
Men jag skulle inte berätta om mina annorlunda sovtimmar, utan nattens mardröm. Vanligtvist handlar mina mardrömmar om att jag sviker folk, men inatt blev jag mördad. Jag blev mördad av en snuskgubbe. Han rörde mig inte på något oanständigt sätt, men i drömmen visste jag att han ville men inte kunde förmå sig att göra det så han stack in kniven i mig upprepande gånger tills jag till slut kände hur livet rann ur mig.
   Men jag vaknade inte där. Drömmen var ovanligt realistisk och uppgjord precis som en roman. Mordet hände först, sedan drömde jag om dygnet som hade utspelat innan mordet. Handlingen var kanske inte den mest realistiska - jag var på jakt efter en kycklinghamburgare som oturligt nog hela tiden var slut - men drömmens form var realistisk. Jag hoppade inte från ställe till ställe utan som i en roman följde jag mig själv från de olika hamburgarrestaurangerna efter min efterlängtade kycklinghamburgare. Och i drömmen följde den här äckelgubben efter mig hela tiden. Bara på ett sådant avstånd att jag kunde känna känslan av att vara förföljd, se honom i ögonvrån. Men aldrig att jag misstänkte hans grymma motiv.
   Jag vaknade upp av att jag inte kunde andas, vilket i drömmen beskrevs som andnöd av mig. Jag vet inte om mordet utspelade sig igen i min dröm eller inte, jag kommer bara ihåg den där känslan av att inte kunna andas. Att desperat dra efter luft som inte kunde ta sig ned i mina lungor. Smärta. Det är smärta att inte kunna andas, erhör smärta.
   När jag till slut vaknade upp upptäckte jag anledningen: Eftersom jag är förkyld hade min näsa täppts igen och medan jag hade sovit så hade mitt omedvetna jag inte öppnat munnen som alternativ andningssätt.

Det grymma mordet är antagligen inspirerat av både en bok och en film som jag såg igår. Men samtidigt kan det ha någonting med min rädsla att gå hem när jag slutar sent på natten, eftersom jag en gång blev förföljd. Han gjorde inget oanständigt med mig, och det är jag glad över. Men om Daniel inte hade mött mig den natten vet man aldrig vad som hade hänt. Trots att han knappt kunde gå så hade han ännu styrka kvar, det kände jag då han tog tag om min arm och klämde till. Och man undrar vad som pågår i sådana människors sinne. Varför blir man så? Alkoholen är inte anledning nog.
   Min pappa hade läst i tidningen att förra helgen, då jag var ute och festade, hade en tjej blivit våldtagen. Den natten hade jag varit dumstridig nog att gå hem själv ifrån krogen. Full och klädd i minimala kläder undrar jag hur jag tänkte då. Självklart tycker jag att även som tjej borde man ha friheten att få gå hem själv mitt i natten klädd som man vill, men det är bara åsikter och inte verklighet. I verkligheten kan man inte göra som man själv vill, inte utan att risken höjjs i alla fall.

Idag känner jag att min skrivarglöd inte är lika stark som den varit de senaste dagarna. Den största sorgen börjar försvinna, mitt medvetande börjar återigen gå till det normala. Till det som borde vara normalt i alla fall. Snart kan jag nog börja träffa vänner igen.
   Idag, för första gången på flera dagar, pratade jag och mamma. Bara om världsliga ting, men ändå; vi pratade. Någonting som jag inte klarat av på flera dagar. Men min mamma verkar ha förstått mig och inte ifrågasatt min tystnad, även om jag ännu inte har berättat för henne varför.

Jag har inte berättat för någon ännu. Orden förmår inte att komma ur min mun. När de frågade om dig i helgen så ljög jag. Jag låtsades som om ingenting hade hänt. Som om livet var som det alltid varit.
   Jag vet inte varför jag ljög, men det är väl samma anledning som varför jag inte har berättat om det ännu. Jag orkar inte svara på frågorna. Om inte ens Du kan förstå anledningen, varför skulle då andra förstå den? Visserligen kan jag gömma mig bakom lögner om mer ytliga motiv, för det förstår jue sig människor på. Jag har jue t.o.m. fått höra om varför jag inte var lycklig, som om människorna verkligen tror att de kan känna mig bättre än vad jag känner mig själv. Men de kan få tro vad dem vill. Om dem svarar istället för mig så slipper jag svara, och då slipper jag ljuda eller bli oförstådd. 

Men jag älskar dig, ett faktum som inte minskas av vad vi kallar oss. Det är någonting du inte heller kan förstå. För dig är förlusten av en titel detsamma som förlusten av kärlek. Men det är det inte. Titeln är bara till för att informera omvärlden om vad vi känner, kärlek är de känslor som man har för varandra.
   Jag avsa mig titeln för att jag inte längre kunde ge dig den uppskattning du förtjänar. Jag behövde mer utrymme, mer tid för mig och mina tankar. En anledning som antagligen inte låter som vettig som folk alltid begär.
   Men kärlek är inte vettig, kärlek är känslor. Känslor är inte logiska, de är bara där. De är motsatsen till förnuftet, vilket är vettigt. När det gäller känslor ska inga anledningar eller förklarningar behövas, egentligen. För känslor kommer nog aldrig riktigt kunnas förklaras med ord, även om vi försöker så gott vi kan.

Efter några timmars matstrejk tvingade jag i mig två mackor. Kroppen behövde så desperat näring att jag höll på att svimma på coop. Konstigt, jag hade ändå bara varit utan mat i ca 17h.
   Inte för att min inhandling på coop var särskilt nyttig. Nötter, choklad och snus. Men för tillfället orkar jag inte tänka på sådana saker som att vara nyttig. Eller att ta hand om mitt utseende. Jag var imponerad av mig själv idag när jag gick till affären utan smink, med slapp-kläder och smutsigt hår. Det var länge sedan jag gick utanför dörren utan att ha tagit hand om mitt utseende. Det är också ett beroende som jag hoppas bli av med.

Men varför jag skriver i min blogg för tiillfället är för att informera vänner och bekanta att för tillfället lär jag nog vara ganska frånvarande. Jag orkar inte med socialt liv för tillfället. Jag ber er om att inte bli besvikna på mig, men jag klarar inte av sådant just nu. Jag vet att jag ändå inte klarar av att vara trevlig och ärlig på samma gång, och då kan jag lika gärna umgås med mina tankar. För mot mig själv kan vara så pass otrevlig jag vill, jag har gått förbi den där punkten att jag kan såra mig själv. Men jag vet att jag för tillfället är fullt kapabel till att såra andra, och det vill jag inte. Därför drar jag mig undan omvärlden ett tag.

Jag ska dock inte skita i jobbet, för det är ändå bra att jag kommer ifrån alla dystra tankar - annars hade jag nog blivit galen. Men kollegor har inte samma krav som vänner. Vänner vill ha mig äkta, kollegor behöver bara ha mig trevlig. Och jag klarar av att spela teater.
   Jag fick en beskrivning av en kollegas bror som jag tyckte passade ganska bra in på mig: "Söt, men lite blyg." Det är den jag är på jobbet, och det trivs jag med. I mitt jobb behöver jag inget djup, där räcker det med att visa upp en trevlig fasad. Och denna teater får mig att glömma bort det verkliga jag-et, och det är också skönt.

Börjar jag bli för privat? Jo, det håller jag nog på. Så går det när man bara umgås med sina tankar, de vill gärna göra sig hörda av andra. Men jag förstår inte varför. Vem skulle förstå mina tankar? Jag kan jue knappt själv förstå mig på dem. De går åt alla olika håll och kanter och motsäger sig själva.
   Tankar, är det en gåva eller en förbannelse kan jag ibland undra?

Idag är det sol. Det kan jag känna genom att solen bränner mina fötter. Det var längesedan jag satt ute för själva känslans skull, kanske en tre veckor. Men det blåser kallt, så vädret är inte särskilt ideallt, men jag får se himlen igen. Och himlen är vacker. Den är aldrig sig lik, trots att det är samma himmel.

Natten var lika hemsk som alla tidigare nätter. Lite sömn, vaknade upp då och då. Och så mardrömmar. Kan inte dessa mardrömmar lämna mig ifred? Det är drömmar som fyller mig med dåligt samvete... som om jag inte hade nog av den känslan i det vakna livet.

Att såra någon annan är det värsta man kan göra. Man fylls med så dåligt samvete att bara den känslan kan ta bort alla andra viktiga känslor i livet. Men samtidigt kan jag väl inte fortsätta leva mitt liv i en lögn? Jag har ljugit så länge så jag inte ens kan komma ihåg sanningen.
   Jag vet varken ut elle in, och det bevisar väl denna osammanhängande text. Jag vill bara lägga mig ned och sova och sova en drömnlös dröm.

Jag kanske inte är den bsta människan i världen, jag kanske är den sämsta. Men jag är en människa. Jag är lika mycket av kött och blod som er, lika mycket fylld av tankar och känslor. Jag önskar att jag kunde sluta göra fel och tänka fel. Jag önskar verkligen att jag skulle kunna tänka, känna, göra som ni.
  Men jag kan inte, för tyvärr så är jag en människa.

Du är min älskling i hjärtat och själ, den platsen kan ingen ta ifrån dig. Inte ens världens bästa vän.
   Jag önskar att du hellre skulle vilja vara Guds högra hand än en ängel, att du vill vara den ingen annan kan vara. Du är inte en i mängden, du är speciell.

Japp, nu har min babe lämnat mig. Det sista jag fick se av honom var ett huvud genom tågfönstret, sedan var han borta.
   Jag bet ihop ganska bra på tågstationen, för jag ville inte gårta. Jag ville inte att han skulle se mig svag, så att han skulle bli svag. Men sen när jag kom hem och mamma hälsade på mig sprack allt och jag började gråta. Jag vet jue att jag kommer att träffa honom om mindre än en månad, men ändå...

"'we are all just prisoners here, of our own device'
And in the master's chambers
They gathered for the feast
They stab it with their steely knives
But they just can't kill the beast"

Nu ska jag börja byta om och så, ska snart på bio med Sara :) Trots att Daniel inte är här längre fortsätter livet, och jag kommer jue att få se honom snart. Han lär inte hinna sakna mig, och jag lär inte hinna sakna honom - förhoppningsvist.

Usch, jag vill inte tänka på att Daniel kommer att lämna mig. Jag bara gråter vid tanken. Hur ska jag klara mig i ett år med att bara träffa honom en gång i månaden? Jag kommer bli arbetsnarkoman, för orka sitta hemma och sakna honom så mycket att hjärtat vill spricka...
   Och nu har vi inte träffats sedan i tisdags, för jag hinner börja innan han hinner sluta. Visserligen är det bra träning inför vårt blivande distansförhållande, men jag vill verkligen bara njuta med honom den här tiden vi har kvar tillsammans. Vi har varit tillsammans nu i över 2 år och träffats nästan varje dag. Det är liksom 730 dagar vi har delat tillsammans. Hoppas verkligen att han får en lägenhet till nästa år så jag kan flytta till honom. Ska hursomhelst jobba ett år här i stan innan jag flyttar, behöver pengar och om jag har ett jobb i Kiruna så känns det dumt att inte ta det.

Men livet är inte lätt, det vet jag. Och om man verkligen älskar varandra och vill att det ska funka, så kommer det att funka. Men jag vill inte tänka på det. Jag vill inte. Jag vill låtsas som att den dagen är långt ifrån och inte om mindre än en månad.

Nu sitter jag här och ska skriva ett blogginlägg. Fick massor att skriva om, men det kommer ändå inte ned till tangenterna. För mycket tankar kanske :P

Ja, jag får troligtvist jobba kvar på Scandic till hösten om jag vill, lät som ganska säkert för de behövde ändå folk. Och det är jue bra, jag kan jue ändå inte flytta förrän tidigast efter jul, och jag trivs jue på mitt jobb. Fast jag har samtidigt börja fundera på att söka jobb på LK. Inte fatt jag tror att jag egentligen skulle få jobb där, har jue ingen erfarenhet och vet jue egentligen inte vad dem gör där - finns jue så mkt olika arbetsområden :P Men det är bra betalt, och om jag har tur får jag skiftgång oh då kan jag hälsa på Daniel iaf en gång i månaden :)
  
Han har kommit in till Linköpings universitet, så han lämnar mig om en månad. Usch, höll på att börja gråta imorse när jag var på väg till jobbet när jag tänkte på det. Eller höll på, kom väl någon tår. Var väl också fatt jag har sån jävla allergi just nu som jag överreagerar, men gud vad jobbigt att inte ha honom i mitt liv. Inte för att vi ska göra slut, men jag får först tid och hälsa på honom i September.
   Men vi älskar jue varandra, och sån dramatik vi har gått igenom borde vi väl klara av ett distansförhållande? Både mina föräldrar och Daniels föräldrar har jue klarat av det.

Så det är lika gärna för mig att skaffa jobb. För han kommer ändå inte få någon lägenhet på en gång, så jag kan ändå inte flytta med honom. Och om jag ska bo kvar i Kiruna kan jag jue lika gärna jobba. Vad faen ska jag göra här arbetslös? Nu under sommaren har jag jue bara umgåtts med Daniel och syrran i princip, och de båda drar jue till hösten. Blir bara stackars, lilla jag kvar. Sedan umgås jag jue ibland med Sara och Ingrid, och de bor jue kvar. Så lär väl inte bli helt eremit. Men ändå, onödigt att vara arbetslös om man kan få jobb.
  
Usch, vad jag kommer att sakna Daniel. Även om vi träffas grymt lite för tillfället och trots att vi har haft det lite tufft nu den senaste tiden så älskar jag honom. Han är min. Jag är hans. Han är nog den enda människan som ger 110% för att ge mig lycka. Även om han inte kanske förstår mig jämnt så förstår han mig iaf, och det är jävla bra för en kille med tanke på hur komplicerad min tankeverksamhet är.

Nu ska jag dricka kaffe och fika. Har ätit jättemkt på jobebt idag, uscha, blev värsta övermätt. Men men, om de ändå drar pengar från mig till mat så får jag väl se till och utnyttja det så mkt som möjligt ;P