fjaellsson

Känns som när man var barn och sjukanmälde sig. Man är uttråkad som fan. Men har gjort allt för att kurera mig! Legat under täcket hela dagen, sett på Grey's Anatomy och sovit emellanåt. Åt frukost, trots att jag inte hade någon aptit. Sprang ned till affären fatt köpa mandariner och c-vitamin (hört att det är bra med mkt c-vitamin fatt stärka imunförsvaret). Blev heelt trött av den lilla promenaden. Så hamnade i sängen igen.
   Nej, imorgon ska jag vara frisk som en nötkärna! Och om jag inte är det... ja, då ska jag låtsas som det! För att ligga hemma och se på Grey's Anatomy och inte ens orka städa... Inte orka göra någonting! Nej, fy fan!

Uff, så blir man erbjuden extrajobb varje helg, och jag kan jue inte! Vill jobba, men är jue så jäkla fullplanerad hela tiden... Blir iaf extrajobb nästa fredag. Hoppas de vill ha mig att jobba lördag&söndag också! Så mycket som jag har varit sjuk behöver jag extrapengar... och nu har jag verkligen inte lust med fler "ta-det-lugnt"-dagar. Såå tråkigt!

Så har jag även andra hälsoproblem att oroa mig över. Men diagnotiserade mig själv över internet, så verkar inte vara någonting allvarligt. Så jag får bida min tid och blir det inte bättre får jag väl höra av mig till läkare...

Ska se slutet på säsong 2 av Grey's Anatomy, sen ska jag fan tvinga mig orka stå upp i några minuter så jag kan laga mat. Jag ska till jobbet imorgon. Och jag ska göra himla bra ifrån mig också!
(Det är bra med mål har jag hört;)!)

Just nu känns det som att jag har kört in i en vägg i 300km/h. Har spränghuvudvärk, ont i halsen som fan och är täppt. Kuul!
   Hade besök nyss. Var på svindåligt humör och sliten, men han hade inte fått mitt sms utan hoppat av här i Skärholmen så jag gick och öppnade åt honom. Men det var faktiskt bra med besök, även om jag känner mig så trött och sliten så är jue vänner till för att få en glad och må bättre - och det lyckades han med. Fick jag prata av mig lite om mina bekymmer. Jag borde inte tycka om att vara ensam så mycket, för när jag väl umgås med vänner mår jag jue alltid bättre. Ska bli mer social!

Mitt jobb går åt skogen. Hela förra veckan längtade jag till den här veckan med nytt material, jag gick igenom blod, svett och tårar i hopp om att den här veckan skulle bli som att glida på ett bananskal!
   Men så lätt var det inte... Insåg mot eftermiddagen att det är fan att kämpa på lika hårt som förra veckan, så det är pinsamt hur dåligt det gick för mig och hela laget. Men min coach tror på mig ännu iaf, så jag sitter än så länge säker på Ikano. Jag och Johan. Johan och jag.

Just nu känns Ikano som en tjock, ful gubbe som misshandlar mig i fyllan. Han är jättegullig och söt på sina nyktra dagar, tar hand om mig, viskar ljuva ord i mitt öra - gör min dag helt enkelt Vissa dagar luktar han illa, svettas, och passar man sig inte för vad man säger får man till en smäll. Jag och Ikano hatar och älskar varandra. Känns verkligen med Ikano som Dido's låt - White flag;

I will go down with this ship
And I won't put my hands up and surrender
There will be no white flag upon my door
I'm in love
And always will be

Sedan är väl mitt känsloliv lite stormigt, som vanligt. Är så himla besviken på en människa alltså. Blir så less på när folk rättigfärdar deras felsteg, hur kan ens stolthet vara mer värt än en vänskap? Förtjänar jag verkligen inte bättre? Jag visar omtanke och jag bryr mig, men det var tydligen fel gjort... Om någon inte vill ha min omtanke så tänker jag verkligen inte lägga ned mer tid och energi på den personen, jag kan lägga ned min omtanke på någon som uppskattar den istället.

Fast nu är jue inte allting skit, absolut inte. Jag är bara sjuk och blir så jävla gnällig när det känns som att kroppen vill ta livet av en. Men har många underbara vänner som tar hand om mig - som sagt, eloge till er! Ensam kanske är starkt, men flera är fan starkare. Ni gör mig starkare. Fick ännu en present idag... fan vad bortskämd man börjar känna sig ;P

Vilken skitdag idag! Så jävla skitskitskit, så det inte kan bli mer skit! Var jag tydligen nog? Skiiit!

Först hade man en skitdag på jobbet, sitter med världens mest värdelösa material så man blir utskälld hela dagarna. Har värdelös snus, och inge choklad eller mat eftersom jag inte hann handla idag. Så ska fan ta med mig havregryn till lunch imorgon, muhahahaha! Alla kommer typ tro att jag är dum i huvudet ;p

Så var man hos optikern idag också. Linsförbud i 2 veckor - yey! Min optiker (för den delen verkade något... konstig. "Mm... nu är det så... mm... Alltså du... mm..." Jag är ingen jävla marabouchoklad!) sa att jag kunde gå med en lins eftersom ena mitt öga är friskt... men fan, det blir jue skumt :S Så ska ge de här bågarna en chans...

Har dock världens bästa make, ringde honom och sa: "Allt är skit idag." Så berättade jag om mitt elände och han lyssnade tålmodigt. Sen berättade han om sitt elände (när vovven inte lyder) så jag fick skratta lite. Så pratade vi om mitt elände och skrattade åt det hela. Det är jue egentligen så, man får jue bara acceptera att alla dagar inte är solsken. Men det är solsken att ha någon som får en att le när allt känns skit.

Idag blir det inget citat. Idag är det bara depp, depp och lite skiit! Men men, alla får jue ha sina mindre vackra dagar ;p

Descanzar es salud - att vila är hälsosamt.
 - Spanskt ordspråk

Okej, vet att det där citatet var tråkig... men det sammanfattar min dag och min tro på hur man blir frisk.

Nämligen så att min förkylning blev inte bättre av att tiden gick... utan sämre. Kände mig inget vidare idag på jobbet, jag matade mig själv med naturläkemedel och när jag började känna mig febrig på eftermiddagen blev det att knapra alvedon.
   Som tur är har jag världens snällaste coach! Han sa att jag fick ta paus när jag ville och dricka te, kaffe, vatten... och jag skulle säga till honom om jag behövde något. Jättegullig! Men sedan kämpade jag till mig 6st försäljningar även idag. Känner mig något stolt över mig själv, jag har legat över mål varje dag nu i en veckas tid. Vettefan hur det gick till, men ja... när man inte tänker så mycket så går det väl naturligt.
   Bara tråkigt att det inte går bra för resten av gruppen... Att en person har en liten svacka går att täcka upp av de andra, det är naturligt... men att alla har en svacka... Även om jag var imponerad över att jag orkade sälja 6st trots hur jag mådde så var det ingen bra dag för gruppen överlag...

När jag slutade jobbet la jag mig i sängen och dog. Sov i 3h. Vaknade upp och kände mig väldans inspirerad att göra korvstroganoff... men klockan var dock 21, så blir ingen matlagning idag ;P Och ingen tvättning blev det heller, eller dammsugning... Snacka om att bli sjuk olägligt! Nå väl, ändå ingen annan än jag som lider av att lägenheten förfaller...

Blir nog snart att sova igen, sen förhoppningsvist mår jag bättre imorgon! Har varken tid eller ork att vara sjuk nu, och behöver min lön så jag kan inte sjukanmäla mig...

Usch, fy vilken otäck dröm jag hade inatt! Så otroligt verklig också...

Drömde att jag vaknade upp av att någon vålförde sig på mig. Eller att någon hade det, vill säga, eller att någon skulle... Jag vet inte riktigt där, men jag vaknade upp med ett ryck och steg upp med hjärtat i halsgropen och kikade igenom lägenheten. Jag kände på mig i alla fall att jag var inte ensam, och jag hade som en förnimmelse av att någon legat där bredvid mig alldeles nyss. 
   Ingen i köket, jag bara inbillar mig... Så går jag tillbaka mot sängen och så dyker han upp. Allt blir dimmigt i några ögonblick av rädsla, världen tappar fokus. Tar tag om mig, redo att våldföra sig på mig... Jag kände igen honom, han var ingen okänd. Han var någon jag var livrädd för, och nu var han här fatt ta för sig...
  
Jag vaknade upp livrädd. Stirrade upp i taket och lyssnade spänt efter ljud, men självklart var ingen i min lägenhet. Men det läskigaste med drömmen var nog att den där mannen, den där någon sorts av igenkännande över sig. Det var som att jag hade träffat honom förut, eller att det här hade hänt förut - det kändes som en deja vu. Försökte gå igenom min minnesbank igenom alla obehagliga män jag träffat, men jag kunde inte hitta hans ansikte där. Ändå lämnades jag med en obehaglighetskänsla av att det här är någonting som har hänt - eller kommer hända... Han var inte någon okänd, fiktiv människa...
   Äcklig dröm, skum dröm... kanske har drömt samma dröm innan, därför denna känsla av att det var mer än en dröm? Kanske för att drömmen var så "verklig", att jag låg precis i samma ställning när jag vaknade som i drömmen... Uscha...

Själviskhet är inte att leva som man själv vill, utan att tvinga någon annan att leva som man själv vill.
- Oscar Wilde

Jaha, efter att ha blivit medlem på b2 och fått svara på en massa dumma frågor som var jag bor och vad jag har för yrke (Jag lär inte använda den där sidan till att hitta the one, jag utnyttjar helt ärligt bara deras test p.g.a. tristess... jag känner mig för ung fatt börja nätdejta, jag tror ännu på slumpen - inget fel mot nätdejtning, men jag är för guds skull bara 19 år!) fick jag mitt testresultat.

Såhär såg det ut:

Med hjälp av sju diagram presenterar vi din personlighet i förhållande till de aspekter som är särskilt viktiga för en lycklig relation.

Idag började jag känna mig ensam. Första dagen sedan jag flyttade har jag haft tid att bara varva ned och spendera en hel dag i sängen utan att ha en massa måsten att göra (jo, jag hade måsten men de var inte alltför viktiga så jag sköt upp dem till imorgon). Och med mig, självklart, så ger man mig tid så börjar tankeverksamheten gå igång och då är oftast mina tankar allt mörkare.

Jag tycker själv att jag är jäkla bra på att hålla mig själv positiv. Ex. När jag sa att jag skulle åka utomlands ensam sa alla: "Men vad tråkigt du kommer ha det, vad ensam du kommer känna dig." Inte en enda person sa: "Vad modigt av dig!"
   Sammanfattning: Människor är negativa. Ger du dem en chans kommer de att hitta det negativa åt dig. Speciellt om du tänker "outside the box", det är bara att se på alla framgångsrika uppfinnare genom tiderna - folk trodde de var galna. Men trots alla mina, många gånger ansedda, galna beslut lyckas jag hålla positiviteten uppe och pusha mig själv. Oavsett om jag får höra vilka skitjobb jag får, hur ensam jag kommer vara osv.

Jag råkar vara den här personen som simmar motströms. Jag kan väl helt enkelt inte tacka nej till en utmaning. Anledningen till det är väl helt enkelt tristess. Är saker enkela så är de tråkigt för mig. Skulle någon erbjuda mig någonting skulle jag troligtvist tacka nej. T.ex. förra året hade jag kunnat ta hjälp av kontakter för att få mitt jobb. Men jag valde att sköta det på egen hand. Och jag kommer alltid göra så här. Välja den svåra vägen framför den lätta. Varför gå runt hindrena när du kan hoppa över dem?

Jag har läst andras kommentarer och ser hur enkelt de har att säga hur bra de är, vilket jag finner mycket svårt. Ger jag mig själv ros måste jag ge mig själv ris. Dåålig egenskap. Så nu tänkte jag försöka mig på det här med att hävda mig själv!
   Som sagt: Jag älskar utmaningar. Det är därför jag reser utomlands ensam. Det är därför jag flyttar till Stockholm utan någon vidare god anledning. Sedan att jag socialt sett är ett mongo, det kan jag inte hjälpa (där kom riset upp, jag är så dålig på det här!) - man föds med olika egenskaper. Jag blev en kämpe som har det jävligt svårt med den sociala biten. Så därför kan jag göra sådana här val att göra saker på egen hand - jag trivs bäst själv, har jag någon i min närhet tycker jag de ger mig så mycket negativitet som jag sedan måste omvandla till positivitet - det tar tid och energi. Och jag har jue insett med mig själv att vill jag någonting så fixar jag det.

Så ja, jag tycker jag får vara stolt över att inom en månad fixat en lägenhet med godtagbar hyra med ett godtagbart avstånd. Jag tycker jag får vara stolt över att jag fixade jobb och dessutom uppgraderade till heltid efter enbart 2 veckors jobb - dessutom, som ett socialt mongo, är jag stolt över att det faktiskt inte var mina jobbresultat som uppgraderade mig (där är jag medel) utan för att jag gett ett bra, personligt intryck. Och kan jag få ledningen att tro på mig, då borde det väl inte vara så himla svårt att få mig själv att tro på mig själv? Oavsett om jag bor i ett betongghetto eller har ett skitjobb, som folk så gärna vill påpeka till en. Negativiteten, igen. Kanske om jag börjar hävda mig mer vågar de inte försöka trycka ned mig? Eller kanske är avundsjuka på min personliga framgång? (Det här är bara spekulationer)

Det här jobbet har 2 fördelar för min del, personliga egenskaper.
1. De uppskattar självinsikt. (Tro mig, att ha självinsikt är mestadels bara skit men nu har jag äntligen funnit människor som uppskattar denna egenskap!)
2. De uppskattar tävlingsmänniskor. (A.k.a. prestationsångest. Att ha drivet i sig att oavsett resultat aldrig luta sig tillbaka och vara nöjd utan att höja ribban.)

Oj, så långt detta blev! Men jag behövde väl tala ut med mig själv.
   Och angående att känna sig ensam... Ja, jag känner mig ensam just nu. Men om jag jämför mitt liv nu och mot det jag troligtvist skulle ha haft i Kiruna är detta att föredra. Nu kan jag bara gå framåt, i Kiruna var det mestadels elände på alla plan och jag är glad över att slippa vissa människor i mitt liv. Dessutom är detta bara början.
   Och med handen på hjärtat - om någon hade sagt; "Jag vill också flytta till Stockholm, ska vi flytta tillsammans?" hade jag nog valt en annan stad. Att ha någon att hålla i handen är inte tillräckligt stor utmaning för mig.

Allt löser sig på ett sätt eller annat, som sagt.
   Bostad är fixad framtill sista september iaf, woho! Fast det ligger låångt bort från centrum, så det blir att pendla. Men det är någonstans att börja med tills jag fixat eget. Jag har nog världens gulligaste farbror, även om jag inte känner honom så bra. Jag måste dock flytta till USA, för han vill komma och hälsa på mig där... jag som inte vill flytta till USA ;p
   Visst, jag har träffat många trevliga amerikanare... men Europa passar nog till mig. Jag tycker om gammal arkitektur och historia.

Städer (utomlands) som jag skulle kunna tänka mig att bo i är Berlin, Amsterdam och London. Jag vill inte flytta till Paris i alla fall! För det första är jag usel på att prata franska, dessutom vad jag har lärt mig är att alla franska män är charmörer som bara är intresserade av vad som finns innanför byxorna... Okej, vi ska inte dra alla över en kant - men mestadelen av de franska män jag träffat stämmer faktiskt in på det! Nej, jag föredrar norra Europa, vi är lite mer kalla och tycker att distans är viktigt, jättebra :)
   Fast frågan är om jag skulle lyckas lära mig tala holländska... jag kan jue läsa holländska någorlunda, om jag har bilder till går det jättebra (jag lyckades knäcka holländskan på McDonalds blad som de har på brickan) men de har sådant konstigt uttal! Fast ska försöka lära mig holländska nu i år. För tillfället är väl mitt "Nocken in der kocken" inte särskilt imponerande ;p
   Tyskan vill jag utveckla! Jag skulle vilja kunna tala det obehindrat, men självklart måste man utsätta sig och prata tyska för att lära mer. Jag borde utnyttja min vän från Schweiz som lärare, men men... ;p

Jag skulle ha ringt en restaurang idag, men jag gjorde inte det. Fattar inte varför. Men nu har jag iaf ett datum att berätta om. Det är jue positivt! Fast den där restaurangägaren verkade ha bråttom att införa en ny personal, så jaja...
   Hela tiden får man jue svar och blir bjuden på intervjuer. Så det ska nog inte vara omöjligt. Med en vilja av stål och beslutsamhet så lyckas man nog med det mesta. Positivitet är nog det viktigaste att man har!

Självklart kan jag bli avundsjuk när jag får höra om folk som glider på bananskal... ååh, vad jag också skulle vilja få allt serverat! Det känns som att allt jag har velat ha och göra har jag fått kämpa för. Fast samtidigt, hade jag fått någonting serverat skulle jag nog känna mig uttråkad. Det är inte målet som är det spännande, det är vägen dit.

Gud vad jag glider hit och dit i mitt inlägg. Det är nog för att jag inte har träffat särskilt mycket folk på sistone, då brukar jag börja ha mina konversationer med mig själv. Men nu har jag bokat in 2 kaffedejter.
   Och jag ska väl börja packa också... Det här projektet med att städa ihop mitt rum kändes jobbigt, mamma kommer jue ändå komma hit och ändra som hon vill ha rummet. Nej, bättre att bara kasta ihop det som är viktigt i en resväska och så får det bära eller brista.

Hm... jag känner mig något nervös nu.
   Nästa vecka tar jag mig ned till Stockholm. 4 jobbintervjuer väntar och så ska jag på 1 "boendeintervju", så det är lika gärna att slösa lite pengar igen. Jag hoppas verkligen på att få boende, det verkar vara en trevlig tjej som hyr ut det (även om det är ganska dyrt... men Stockholm är dyrt). Men självklart hoppas jag på att få ett av jobben så jag kan finansiera det hela! Annars har jag ett jobberbjudande som kanske ännu står kvar om jag lyckas fixa boendet. Han bad mig ringa denna vecka ang. det jobbet, vilket jag inte har gjort - jag kan inte komma in och jobba om jag inte har boende.
   Självklart finns det ett jobb som jag helst vill få av de 4 jag har fått svar på. Men löser det sig på boendefronten verkar det lösa sig på jobbfronten eftersom alla söker efter någon att anställe omgående och behöver vara säkra på att jag har ett boende.
   Telefonen har ringt som tusan idag! (Och inte var det bättre av att min mobil kommit på att byta min ringsignal mot den jag har som väckarklocka... inte konstigt att jag blev så pigg imorse!) Alla har inlett samtalet på samma sätt: "Jag förstod inte riktigt i din ansökan... bor du i Stockholm eller i Kiruna?"
   Åh, gode gud - nu känns allt så bra! Hoppas, hoppas, hoppas det löser sig!