fjaellsson

Alldeles nyligen såg jag en helt underbar film: The Freedom Writers. Det var en film som handlade om ungdomar som växer upp i gängmiljöer, en miljö som jag inte kan relatera till. Deras livöden är så olika mig att jag inte alls kan förstå, hur mycket jag än försöker, hur tufft det är för dem att växa upp.
   Filmen baserades på en verklig händelse och berättelserna kring de olika eleverna var skrivna av dem själva. Det var en oerhört rörande film som tog sig in i hjärtat och mestadels av filmen grät jag. Filmen visade att hopp finns om man aldrig slutar tro, om man aldrig slutar att söka. Och jag beundrar lärarinnan som lärde dessa ungdomar att hitta hopp när mestadels av oss, som växer upp i trygga miljöer, har svårt att finna den.

Det är inte alla som har den turen att de finner lärare som tror på dem. Jag har haft den turen. Många lärare har imponerats av mig. Inte alla, men många. Många upptäckte att jag hade en kapacitet i mig och en oerhört stark vilja. Jag har aldrig favoriserats, för jag är inte den typen man favoriserar, men de har trott på mig, de har stöttat mig där andra skulle säga: "Vet du hur svårt det där är att uppnå? Du måste sluta drömma."
  
När jag slutade gymnasiet fick vi alla i teaterklassen en bok om teater. I böckerna fanns ett unikt citat till alla i klassen. Mitt citat löd:
   "Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."