Bröllopsfeber
Idag är kronprinsessans bröllop... det märks ;p Förutom att man hör ljduet ifrån live-tv lite överallt här på kontoret så är det heelt dött på linjen. Tror inte jag har haft något samtal på 30min, helt otroligt! Har väl aldrig hänt innan? Men väldigt skönt, men också tråkigt... Less på min patians nu ;p
Igår kom min älskade hem igen. Överraskade honom på flygplatsen. Fast den idioten försökte lura mig att han avr på väg mot Arlanda Express så avslöjade min överraskning 5min innan han gick ut i ankomsthallen... Men det kändes riktigt bra att få honom tillbaka på svensk jord. Kanske han och jag borde gifta oss också :) Jag har friat till honom säkert en 5gåner och fått ja varje gång, men inte har vi något bröllop ännu...
Barn ska vi då inte ha. Hundar kan vi ha, det vore nice :) Men först behöver jag sluta jobba och få en fast bostad... Ute på landet vid vattnet... Eller en egen ö! :D
Är ca 1h och 20min innan jag slutar... får se vad man hittar på för matlagning då, jag har jue faktiskt 2st att laga för nu, så kan jue inte göra några latismaträtter... som makaroner med ketchup... eller varmkorv... ;p Mina nya snabbmats-favoriter :)
Tror det blir tonfiskssallad, eller pasta med pesto, för allt är jue i frysen. Fiskbullar är nog inte uppskattat... Eller kanske kan jag göra plättar? Det är nice ;D
Igår kom min älskade hem igen. Överraskade honom på flygplatsen. Fast den idioten försökte lura mig att han avr på väg mot Arlanda Express så avslöjade min överraskning 5min innan han gick ut i ankomsthallen... Men det kändes riktigt bra att få honom tillbaka på svensk jord. Kanske han och jag borde gifta oss också :) Jag har friat till honom säkert en 5gåner och fått ja varje gång, men inte har vi något bröllop ännu...
Barn ska vi då inte ha. Hundar kan vi ha, det vore nice :) Men först behöver jag sluta jobba och få en fast bostad... Ute på landet vid vattnet... Eller en egen ö! :D
Är ca 1h och 20min innan jag slutar... får se vad man hittar på för matlagning då, jag har jue faktiskt 2st att laga för nu, så kan jue inte göra några latismaträtter... som makaroner med ketchup... eller varmkorv... ;p Mina nya snabbmats-favoriter :)
Tror det blir tonfiskssallad, eller pasta med pesto, för allt är jue i frysen. Fiskbullar är nog inte uppskattat... Eller kanske kan jag göra plättar? Det är nice ;D
The finale
Mamma ringde nu igen, men det som är bra att ha en mamma är att hon alltid säger åt en "stanna hemma om du inte mår bra". Förklarade för henne att jag försökt vara ute i solen 1h idag, men det var lite för varmt. Och att jag håller på att svettas ihjäl nu. Så om ni vill veta i framtiden; sol och feber är nog inte den smartaste kombinationen.
Sett även finalen av Lost. Måste säga att det var en stor besvikelse. Fattade först ingenting så Bora fick förklara för mig vad det hela handlade om. Och sedan tyckte jag bara att det var ett helt värdelöst slut. Nästan lika illa som att döda George.
Funderar seriöst på att sova, för jag är trött. Nog för att jag sovit flertalet gånger idag, men min kropp verkar aldrig känna sig nöjd. Dessutom blir det imorgon snabbare då :)
Strawberries forever
Wow, jag fattade mig på hur man kan blogga från mobilen:p känner mig oerhört duktig!
Igår gick jag hem efter halva dagen. Kände mig inte alls kry. Febrig, yr, illamående... Jag tror det beror på stress, eftersom skolsystern sa det till mig när jag hade samma sympton i skolan, sen skickade hon mig till kuratorn. Mina päron trodde dock det berodde på salmonella då jag var magsjuk i ca 3-4 dagar efter min turkiet-vistelse. Så jag lovade att ringa till sjukvårdsrådgivningen idag.
När jag vaknade upp kl 7 kände jag mig lika som igår så sjukanmälde mig. Fick dåligt samvete över det, dumma arbrtsmoral. Som om jag vore saknad på det där jobbet eller livsviktig....
Nåväl, tog och ringde sjukvårdsguiden och fick prata med en sjuksköterska. Hon sa att det inte var sannolikt att jag fått sammonella, men om jag var orolig kunde jag kontakta min vårdcentral. Men vem går till läkaren i onödan? De är läskiga. Såjag kröp ned under täcket istället.
Vid 11-tiden var jag less på att vara sjuk så jag tog och dammsög. Sedan tänkte jag att solljus säkert är bra om man är sjuk, så tog mig till stranden i närheten av mig. Nog för att det känns som skolk ny, och att bärma upp en febrig kropp är nog inte så bra... Nåväl, vi ser väl hur jag mår till kvällen.
Helt ok steand dock. Gamlingar, barn och mig. Dock alldeles för mkt fåglar, de flyger över mug hela tiden och skrämmer skiten ur mig. Kanske borde gå tillbaka till min säng och vara sjuk...
Strawberries forever!
U give me fever
Jahapp, då har man feber också. Eller jag vet inte, jag har jue ingen termometer. Men det känns som jag brinner upp, och sedan fryser jag osv. U know the feeling. Dessutom är jag yr hela tiden och känner mig så där äckligt spyfärdig. Så jag var på jobbet halva dagen och gick hem sen till min kära säng.
Mamma blev givetvist orolig och behövde ringa mig för att försöka diagnosera mig. Först var det lågt blodtryck och järnbrist, medan jag hänvisade till stress. Sedan råkade jag säga att jag var magsjuk i ca 3dagar efter min Turkiet-vistelse, så då blev jag diagnosierad med Samonella. Wiie. Så Fjäll behöver boka en läkartid :) Jag som älskar läkare och sjukhus såå mycket, speciellt nu.
Mitt godislager är slut. Så jag kan inte tröstäta choklad. Visserligen är det inte långt till affären, men jag känner mig ganska orkeslös. Dessutom är inte socker bra för kroppen, har jag hört. Även min juice är nu uppdrucken. Hur kunde jag leva förut utan allt detta socker? Jag måste ha varit galen, och smalare... ;p
Btw, börja aldrig streama - det är det värsta man kan utsätta sig för. Har fungerat hur bra som helst i ca 2dagar, och idag... Då går det seegt som fan. Eller i alla fall - ha inte mobilt bredband! Spelar ingen roll om jag använder mitt privata eller jobbet, jag fick vänta en 3½h för att kunna se färdigt ett 42min avsnitt. Kul! Så nu har jag varken ork eller lost. Dessutom kan jag inte sova mkt mer, har tagit små tupplurar när jag väntade på mitt avsnitt.
Life is fun.
Mamma blev givetvist orolig och behövde ringa mig för att försöka diagnosera mig. Först var det lågt blodtryck och järnbrist, medan jag hänvisade till stress. Sedan råkade jag säga att jag var magsjuk i ca 3dagar efter min Turkiet-vistelse, så då blev jag diagnosierad med Samonella. Wiie. Så Fjäll behöver boka en läkartid :) Jag som älskar läkare och sjukhus såå mycket, speciellt nu.
Mitt godislager är slut. Så jag kan inte tröstäta choklad. Visserligen är det inte långt till affären, men jag känner mig ganska orkeslös. Dessutom är inte socker bra för kroppen, har jag hört. Även min juice är nu uppdrucken. Hur kunde jag leva förut utan allt detta socker? Jag måste ha varit galen, och smalare... ;p
Btw, börja aldrig streama - det är det värsta man kan utsätta sig för. Har fungerat hur bra som helst i ca 2dagar, och idag... Då går det seegt som fan. Eller i alla fall - ha inte mobilt bredband! Spelar ingen roll om jag använder mitt privata eller jobbet, jag fick vänta en 3½h för att kunna se färdigt ett 42min avsnitt. Kul! Så nu har jag varken ork eller lost. Dessutom kan jag inte sova mkt mer, har tagit små tupplurar när jag väntade på mitt avsnitt.
Life is fun.
Strawberries forever
Jag skrev ett inlägg i går, men det verkar inte ha blivit publicerat. Jag kan i alla fall inte se det, så jag vet inte om ni kan något som jag inte kan. Men för mig är den inte där.
För att vara ärlig mår jag inte riktigt bra idag, min mage är i uppror tror jag, för det känns som att någonting fastnat i halsen som behöver komma ut. Men att sjukanmäla mig skulle väl aldrig komma på tanken. Ska man sjukanmäla sig ska man ha feber och vara sängliggandes... Suck. Vem det än är som gav mig denna oerhört bra arbetsmoral så vill jag ha bort den, för jag mår dåligt och jag vill vara hemma.
Men jag kan inte sjukanmäla mig, för dels har jag inte det rätta numret (och jag tror man ska ringa till 07:30), sedan så var jag jue ledig nu måndag-tisdag, vilket skulle kännas som "skolk". Det är bara 9h jag är där iaf, och ca 1½h i pendlingstid. Och att bli utkälld av främlingar som varken har något förnuft eller känsla för moral har väl aldrig skadat!
Mina arbetsgivare tycker det är himla bra att jag är så engagerad i mitt jobb, det är inte jag. För det gör att om jag gör något misstag får jag himla dåligt samvete, och jag tänker på mina kunder när jag kommer hem och ja... Jag är inte perfekt, så alla kunder kommer inte tycka om min hjälp. För den delen så är det väl ingen som anser att jag hjälper dem, de idioterna som ringer in vill helt enkelt släppa ut sin ilska. Och det är inte ett så himla roligt jobb. Jag skulle vilja ha ett adminstrativt arbete, slippa prata med folk. Speciellt nu när allt är så himla upp-och-ned och jag vet varken vad som är fram eller bak.
Det enda jag är säker på är Bora, min älskade, mitt allt. Och snart kommer han hem. Men han har varit ifrån mig en evighet, och jag saknar honom som en galning.
Jag ska försöka laga någonting nice till honom. Inte för att jag kan laga mat, men jag ska försöka. Jag ville göra någonting typiskt svenskt, men jag kan inte komma på någonting annat än potatis och köttbullar. Och inte för att låta kräsen, men det är inte särskilt niice. Så jag funderade kanske på ungsbakad lax, för det är väl gott och ganska nice. Fast det är väl inte så typiskt svenskt, eller?
Nej, nu ska jag väl klä på mig och börja ta mig mot det där fördömda jobbet. Jag längtar till juli, gode Gud låt mig komma in någonstans! (Helst i Sthlm, Uppsala och Linköping... men bara jag kommer in någonstans blir jag glad!)
För att vara ärlig mår jag inte riktigt bra idag, min mage är i uppror tror jag, för det känns som att någonting fastnat i halsen som behöver komma ut. Men att sjukanmäla mig skulle väl aldrig komma på tanken. Ska man sjukanmäla sig ska man ha feber och vara sängliggandes... Suck. Vem det än är som gav mig denna oerhört bra arbetsmoral så vill jag ha bort den, för jag mår dåligt och jag vill vara hemma.
Men jag kan inte sjukanmäla mig, för dels har jag inte det rätta numret (och jag tror man ska ringa till 07:30), sedan så var jag jue ledig nu måndag-tisdag, vilket skulle kännas som "skolk". Det är bara 9h jag är där iaf, och ca 1½h i pendlingstid. Och att bli utkälld av främlingar som varken har något förnuft eller känsla för moral har väl aldrig skadat!
Mina arbetsgivare tycker det är himla bra att jag är så engagerad i mitt jobb, det är inte jag. För det gör att om jag gör något misstag får jag himla dåligt samvete, och jag tänker på mina kunder när jag kommer hem och ja... Jag är inte perfekt, så alla kunder kommer inte tycka om min hjälp. För den delen så är det väl ingen som anser att jag hjälper dem, de idioterna som ringer in vill helt enkelt släppa ut sin ilska. Och det är inte ett så himla roligt jobb. Jag skulle vilja ha ett adminstrativt arbete, slippa prata med folk. Speciellt nu när allt är så himla upp-och-ned och jag vet varken vad som är fram eller bak.
Det enda jag är säker på är Bora, min älskade, mitt allt. Och snart kommer han hem. Men han har varit ifrån mig en evighet, och jag saknar honom som en galning.
Jag ska försöka laga någonting nice till honom. Inte för att jag kan laga mat, men jag ska försöka. Jag ville göra någonting typiskt svenskt, men jag kan inte komma på någonting annat än potatis och köttbullar. Och inte för att låta kräsen, men det är inte särskilt niice. Så jag funderade kanske på ungsbakad lax, för det är väl gott och ganska nice. Fast det är väl inte så typiskt svenskt, eller?
Nej, nu ska jag väl klä på mig och börja ta mig mot det där fördömda jobbet. Jag längtar till juli, gode Gud låt mig komma in någonstans! (Helst i Sthlm, Uppsala och Linköping... men bara jag kommer in någonstans blir jag glad!)
Strawberries forever
Eftersom jag för tillfället har Lost-förbud så tänkte jag skriva en eller två rader här, känns inte lockande att dammsuga kl 20:10, då lär väl mina kära grannar klaga. Eller det tror jag faktiskt inte, men jag är lat. Det är först till fredag som det ska se fint ut här ändå.
Livet är ett himla mysterium just nu. Jag har god lust att bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vänta där tills livet blir happy and shiny. Vilket jag i princip gjort nu i 4dagar, men inte har jag sett någon förändring. För att vara ärlig, ända sedan Bora lämnade mig (okej, tekniskt sätt lämnade jag honom) har jag inte kunnat göra mer än att vänta på honom.
Jag har gått till jobbet, och lagat mat i princip varje dag, och diskat och städat. Tagit 1h promenad varje dag. Sedan har jag legat i sängen. Vilket låter väldigt tragiskt och patetiskt, jag vet, men just nu orkar jag inte mer. Shitty things happens all the time. Jag orkar inte ta all denna skit som lyckas leta sig in i mitt liv hela tiden. Så jag ska vänta tills Bora kommer hem, för med honom är jag i alla fall glad. Och gör han mig glad så kanske hela livet känns lite trevligare än vad det gör nu.
Jag är helt enkelt less på att människor blir sjuka och dör omkring mig, dör som flugor. Som om jag helt plötsligt var dödens ängel. Vilket är en överdrift på emotionell kollaps, men nu orkar jag inte ta det något mer. Om jag inte träffar folk så dör inte deras anhöriga, och jag kanske kan ha mer normala tankar än att jag skulle vara någon faktor som fått dem sjuka eller döda. Eller få dem att bete sig som idioter, som om jag lockar fram det värsta ur människor...
Så nu väntar jag på Bora.
Och låter mentalt vrickad, ursäkta för det.
Jag har en pojkvän nu i alla fall, och det är jue en bra sak. Hoppas jag. Jag känner mig väl egentligen inte mogen för ett förhållande. Det är himla jobbigt att inte bara ha en att tänka på, utan två. För om jag försätter mig i knepiga situationer, vilket jag har en fallenhet för, är det inte bara jag som tar skada utan även min pojkvän. Så om jag sitter här och väntar på honom så kommer ingenting knepigt hända mig, förutom att jag möjligtvist blir tjock. Eller får liggsår.
Min pojkvän är den bästa någonsin. Jag vet egentligen inte vad det är med honom som urskiljer sig ifrån de killar jag träffat de senaste 2 åren. För han är väl ganska lik dem. Oerhört vänlig och ödmjuk, alla tycker om honom. Han skulle aldrig skada en fluga. Och han är så himla positiv och glad att jag ibland bara vill säga åt honom att livet är inte så shiny and happy. Han är helt enkelt underbar.
Jag gissar att det som skiljer honom är att han lyssnar på mig. Han dömer mig inte, han lämnar mig inte. Han lyssnar, och han älskar mig i alla fall. Och det är då första gången jag kunnat lita på någon så blint som på honom.
Han är helt perfekt för mig. Och jag trodde aldrig på den där baren när han kysste mig första gången att han skulle vara annorlunda, att jag skulle bli blint förälskad i honom. När han frågade mig vad jag var ute efter gjorde han mig verkligen förvirrad. Och jag svarade honom inte, kanske för att jag själv inte visste svaret, utan frågade honom vad han ville ha. Och han sa att han tyckte om mig och ville träffa mig igen, det behövde inte bli någonting men det skulle vi inte veta om vi inte träffades igen. Och jag tyckte uppenbarligen det var ett bra svar.
Så jag träffade honom igen, trots att mitt så kallade kärleksliv var helt felvänt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka om honom. Men jag fortsatte att träffa honom. Och se vart jag är nu!
Jag känner mig som ett fån som ler så fort han skriver till mig, och jag bara önskar att han kan komma hem snart så jag kan dra täcket över både honom och mig. Just forget the world.
Jag älskar den där korkade turken, som jag alltid säger till honom. Jag älskar honom så innerligt att jag får dessa känslor att han är för bra för mig, att jag inte förtjänar någon som honom.
För en perfekt flickvän är jag knappast, bra flickvän är väldigt tveksamt. Jag är ännu samma, dumma flicka som försöker klara mig på egen hand. Men han kan stå ut med mig på något konstigt sätt. Och jag hoppas han inte kommer lämna mig. För vi har bara känt varandra i två månader, och det är en kort tid. Men jag är glad för de dagar jag spenderar med honom i alla fall, jag värdesätter varje sekund i hans närhet. Och jag önskar att de sekunderna aldrig kommer ta slut.
Strawberries forever, det är det som får mig att fortsätta andas just nu :)
Livet är ett himla mysterium just nu. Jag har god lust att bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vänta där tills livet blir happy and shiny. Vilket jag i princip gjort nu i 4dagar, men inte har jag sett någon förändring. För att vara ärlig, ända sedan Bora lämnade mig (okej, tekniskt sätt lämnade jag honom) har jag inte kunnat göra mer än att vänta på honom.
Jag har gått till jobbet, och lagat mat i princip varje dag, och diskat och städat. Tagit 1h promenad varje dag. Sedan har jag legat i sängen. Vilket låter väldigt tragiskt och patetiskt, jag vet, men just nu orkar jag inte mer. Shitty things happens all the time. Jag orkar inte ta all denna skit som lyckas leta sig in i mitt liv hela tiden. Så jag ska vänta tills Bora kommer hem, för med honom är jag i alla fall glad. Och gör han mig glad så kanske hela livet känns lite trevligare än vad det gör nu.
Jag är helt enkelt less på att människor blir sjuka och dör omkring mig, dör som flugor. Som om jag helt plötsligt var dödens ängel. Vilket är en överdrift på emotionell kollaps, men nu orkar jag inte ta det något mer. Om jag inte träffar folk så dör inte deras anhöriga, och jag kanske kan ha mer normala tankar än att jag skulle vara någon faktor som fått dem sjuka eller döda. Eller få dem att bete sig som idioter, som om jag lockar fram det värsta ur människor...
Så nu väntar jag på Bora.
Och låter mentalt vrickad, ursäkta för det.
Jag har en pojkvän nu i alla fall, och det är jue en bra sak. Hoppas jag. Jag känner mig väl egentligen inte mogen för ett förhållande. Det är himla jobbigt att inte bara ha en att tänka på, utan två. För om jag försätter mig i knepiga situationer, vilket jag har en fallenhet för, är det inte bara jag som tar skada utan även min pojkvän. Så om jag sitter här och väntar på honom så kommer ingenting knepigt hända mig, förutom att jag möjligtvist blir tjock. Eller får liggsår.
Min pojkvän är den bästa någonsin. Jag vet egentligen inte vad det är med honom som urskiljer sig ifrån de killar jag träffat de senaste 2 åren. För han är väl ganska lik dem. Oerhört vänlig och ödmjuk, alla tycker om honom. Han skulle aldrig skada en fluga. Och han är så himla positiv och glad att jag ibland bara vill säga åt honom att livet är inte så shiny and happy. Han är helt enkelt underbar.
Jag gissar att det som skiljer honom är att han lyssnar på mig. Han dömer mig inte, han lämnar mig inte. Han lyssnar, och han älskar mig i alla fall. Och det är då första gången jag kunnat lita på någon så blint som på honom.
Han är helt perfekt för mig. Och jag trodde aldrig på den där baren när han kysste mig första gången att han skulle vara annorlunda, att jag skulle bli blint förälskad i honom. När han frågade mig vad jag var ute efter gjorde han mig verkligen förvirrad. Och jag svarade honom inte, kanske för att jag själv inte visste svaret, utan frågade honom vad han ville ha. Och han sa att han tyckte om mig och ville träffa mig igen, det behövde inte bli någonting men det skulle vi inte veta om vi inte träffades igen. Och jag tyckte uppenbarligen det var ett bra svar.
Så jag träffade honom igen, trots att mitt så kallade kärleksliv var helt felvänt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka om honom. Men jag fortsatte att träffa honom. Och se vart jag är nu!
Jag känner mig som ett fån som ler så fort han skriver till mig, och jag bara önskar att han kan komma hem snart så jag kan dra täcket över både honom och mig. Just forget the world.
Jag älskar den där korkade turken, som jag alltid säger till honom. Jag älskar honom så innerligt att jag får dessa känslor att han är för bra för mig, att jag inte förtjänar någon som honom.
För en perfekt flickvän är jag knappast, bra flickvän är väldigt tveksamt. Jag är ännu samma, dumma flicka som försöker klara mig på egen hand. Men han kan stå ut med mig på något konstigt sätt. Och jag hoppas han inte kommer lämna mig. För vi har bara känt varandra i två månader, och det är en kort tid. Men jag är glad för de dagar jag spenderar med honom i alla fall, jag värdesätter varje sekund i hans närhet. Och jag önskar att de sekunderna aldrig kommer ta slut.
Strawberries forever, det är det som får mig att fortsätta andas just nu :)
