Horoskop
Planeternas inflytande är positivt och något oförutsett tycks kunna göra den här dagen intressant!
Metros horoskop brukar stämma ganska bra. Även detta. För något oförutsett hände. Och det gjorde verkligen den här dagen mer intressant ;)
Kaos!
Vilket kaos idag! Idag handlade det verkligen och att döda eller dödas... typ;p
Började morgonen med att se att det var snökaos. Vilket inte kom som någon chock eftersom jag hade hört ryktena om hur förskräckligt kollektivtrafiken hade varit på söndagen (det visste jag jue inte själv eftersom jag spenderade dagen under täcket med en bok).
Så jag tänkte vara ute i god tid. Man tror jue att teorin ska fungera i praktiken - och sådan kaos kan det jue inte vara. Att ersättningsbussar fungerar nästan lika bra som tunnelbanetåg. Hur man kan ha fel.
Kom ut till hållplatsen omkring 7 (jag börjar klockan 8 och tar vanligtvist tåget som går 07:23, så jag tyckte jag var i god tid). Det tog år och dag innan jag fattade vart jag skulle ställa mig. För det finns jue folk överallt, och ingen har någon koll. Men jag tog mig till rätt plats.
Ute var det -22. Okej, jag vet - jag är norrlänning. Men en norrlänning vet att man pälsar på sig som faan om det är mer än -20... och jag har inga sådana kläder här. Så jag står där med ett par tunna byxor och långkalsonger under, min vanliga "höstjacka" och två tröjor under med ett par skor som är bättre än alla andra jag har - men långt ifrån bra mot kylan. Men inte vågar jag gå in och pälsa på mig ännu mer - jag kan jue missa bussen!
Så jag står kvar i den där förbannade kylan. Klockan 07:45/07:50 kommer äntligen en buss! Jag ringer till mitt jobb och meddelar att jag kommit på en buss och är på väg, för ingen jävla chans att jag kommer till jobbet på 10min - tar mig 30min vanligtvist.
Så jag tar mig in på bussen. Den är fullsmockade, och alla kämpar för att komma in. Jag hamnar i famnen på en 50årig gubbe när jag försöker ge folk plats. För honom var nog kaoset en välsignelse - är väl inte alltid att man får en 20åring i famnen!
Men till hans (och egentligen min) olycka så var bussens fönster så igenimmade att chauffören inte såg någonting. Så han körde till Bredäng och släppte av oss där. Det är två tunnelbanestationer ifrån mig, så det var inte direkt till min vinst.
Återigen fick jag ställa mig i den underbara Kiruna-kylan och invänta på en buss som aldrig kom. Vi såg dem åka förbi, de fullproppade bussarna. Men de stannade inte. Och det är förståeligt. En buss stannade en gång för att släppa av en passagerare. Jag fattade att det var dödsdömt, men andra desperata försökte ta sig ombord. Busschauffören blev arg och skrek i högtalaren: "Det här är inte Afrika, man kan inte hänga i dörrarna!"
Jag förbannar mig själv fatt varit så dum och trotsar snökaoset och varit så envis på att ta mig till jobbet. Jag förbannar mig själv för att jag är så jävla korkad och inte har ordentligt med kläder på mig. För till slut kände jag inte fötterna. Och ni norrlänningar vet att det är kallt när man inte kan känna fötterna.
Klockan 08:45 kommer åter en buss. Och jag trycker mig in. För inte fan ska jag stå där ute och frysa längre. Jag är desperat och hade precis funderat på att ge upp och söka värme inne i någon affär eller pressbyrån (jag såg människor med kaffe och det verkade så otroligt lockande). Men har man stått ute redan och väntat i kylan 1½h ger man inte upp. Så när bussen kom var jag fjantig nog att göra ett litet korstecken och sedan pressa på allt jag kunde. Och jag är liten, så jag kommer ganska lätt förbi folk.
Denna gång var det ingen gubbe som erbjöd sig sin famn och jag var nästan lite rädd när jag inte kunde röra på tårna. Men jag hade väl inte behövt vara rädd för att ramla - vi var packade som sardiner i en sardinburk.
Så kom vi fram till Liljeholmen. Jag kunde iaf känna att jag hade tår - även om jag inte kunde röra dem. Men då var det inte så allvarligt alltså. Jag fick vänta på tvärbanan, eftersom den självklart också var försenad. Och när jag äntligen kom fram till Alviks Strand så var det flera ifrån kontoret som kom ut ur samma tvärbanan. Och även om jag inte direkt brukar prata med dem ofta, de som steg ur tåget (de jobbar inte i samma grupp som mig), försonades vi över allt detta kaos.
Så ja, jag kom till jobbet: Omkring 09:45/09:50. Ungefär 3h efter att jag gått hemifrån. Vilket jävla fiasko - det här kan bara hända i Stockholm. Verkligen intressant att se hur sårbart ett system kan vara!
Efter jobbet (som trots min frossa gick det utmärkt idag!) åkte jag in till stan för att träffa en nyvunnen tjejkompis. Jag tog en omväg - men en säker väg - genom Liljeholmen och därifrån tunnelbanan in till stan. (Tunnelbanan gick jue självklart inte ut till Alvik heller.)
Vi hade det trevligt och trots att jag bara träffat henne en gång tidigare anförtrodde jag mina dumheter och mina fyllehistorier och vi pratade om killar och hur skit dem var. Kändes riktigt, riktigt härligt att ta en kaffe och kladdkaka med en tjej igen :)
Hem gick snabbare än till jobbet iaf. Tog mig 1h ungefär, men det var ändå okej. Jag kom till Liljeholmen lätt och med livet i behåll. Och i väntan på en buss som aldrig verkade komma anförtrodde jag allt kaos till min pappa. Vi norrlänningar har aldrig kaos när det blir kallt. För vi har jue knappt någon kollektivtrafik - och så är kylan en del av vardagen. Så jag blir lite smått fascinerad över hur Stockholm bara kan falla ihop av lite kyla.
Jag behövde dock inte vänta så länge, kanske 15min, innan en ersättningsbuss kom. Jag stod långt ifrån den, men jag visste att faan den skulle jag på. Så jag tackade min spöda kropp för första gången i mitt liv när jag pressade mig igenom alla människorna och in på bussen. Visst tyckte jag synd om de femtiotalet människor som inte kom ombord, några som säkert väntat längre än mig. Men när det kommer till sånt där blir vi människor djur. Och allt som räknas är att komma ombord; för då kommer du hem. Och utan att förlora fötterna!
Så ja, det var ändå en intressant dag. En minnesvärd dag. Och jag vet att samma kaos väntar mig imorgon bitti, men nu är jag i alla fall förberedd på vad som väntar mig :)
Ännu en strip
Jag älskar Nemi, min absoluta favorit ;)
(Ännu en mycket värd strip som påminner om mig ;p)
http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=nemi&count=0&date=20100217
Utöver det så sov jag 14h igår!
Vilken fredag alltså, somnade med kläderna på och lampan tänd omkring halv 7, 7. Vaknade upp av att det ringde klockan halv 2. Ett psykfall som antagligen var full. Så jag kastade bort mobilen. Pigg var jag jue visserligen, men stiger man upp kl. halv 2 så är det jue omöjligt att somna om sedan. Men jag lyckades, tackar gudarna för det :)
Nu är man utvilad om inte annat. Blir att städa och shoppa idag. Shoppa (igen). Den här månaden har varit såå dyr för min del. Det är inte bra att äta ute minst en gång i veckan, gå ut minst en gång i veckan och fika minst en gång i veckan. Det tär på plånboken har jag märkt. Dessutom älskar jag tydligen att köpa mat, så mitt kylskåp är alldeles för fullt med saker som jag tycker och inte tycker om. Shopaholic. Bläh. Jag som hade tänkt vara lite sparsam... Men ska köpa sån där cool freebra till nästa helg. Ni har säkert läst om den på fb och jag vill absolut testa den ;p
Nå väl. Nu blir det lite kaffe och sedan ska man försöka få lägenheten att se fin ut igen.
Som hämtad ur mitt liv
(länken är alldeles under här... men jag är för korkad fatt förstå hur jag ska ändra färg på länken;p)
http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=nemi&count=0&date=20090721
Karma
Okej, jag har börjat tro på karma nu. Tror jag.
Olika sätt att försöka bota nedstämdhet
Så jag försöker komma på saker till hur jag ska må bättre. Jag har testat nästan allt nu!
* Jag har ätit en maassa choklad och god mat. Här har det inte tänkts på kalorier!
* Jag har druckit mig väldigt, väldigt full. Vilket resulterade bara i en spränghuvudvärk och alldeles för lite sömn...
* Jag har umgåtts med vänner. De säger jue att man inte ska vara ensam så...
* Jag har städat - och då menar jag storstäda, t.o.m. dammsugaren åkte fram!
Men ändå känner jag mig lika nedstämd. Dumma, dumma kropp.
Så nu ska jag testa på något annat: Shoppa!
Inte för att jag ska shoppa något fancy, ser ut att vara fint väder idag så ska ta mig till Kungens Kurva och köpa Grey's Anatomy säsong 1&2 så jag kan ha ett maraton här hemma. Blir väl att man inköper lite choklad till det.
Grey's Anatomy är nog det enda som kan få mig lycklig. Eller lycklig och lycklig, jag tänker iaf inte på mina egna patetiska små problem utan blir så invovlerade i deras liv ;P Patetiskt or not, men tror det är rätta nyckeln för att bota min nedstämdhet :)
Så nu ska jag klä på mig och ta mig ut i riktiga världen!
Tjing!
P.S. Det finns nog en positiv sak, tror jag... men ingenting är jue helt perfekt. Så jag får längta och vänta. Men denna väntan känns faktiskt värd när jag väl väntat färdigt... Han är värd väntan... D.S.
De små sakerna som väger tyngst
För det första, igår hade jag gryymt kul på jobbet! Vi hade en tävling (detta kommer ni nog inte förstå;P) men först till 40 färdiga (ja- eller nej-tack) skulle få en biobiljett.
Jag satt bredvid en kille som hade tillgång till statestikpanelen. Han fick egentligen inte kolla på den, men han orkade inte vara med i tävlingen så han kikade på den (och vart diskad). Så märkte han att en kollega till oss fuskade, och han ville tydligen att jag skulle vinna för han berättade det för mig och sa: "Fan, du måste jue fuska Sara, du borde vinna!".
Det ska noteras att jag fuskade redan eftersom Viktor informerade mig om statestiken (vilket skulle ha gjort mig diskad). Men jag ville inte köra mer oschysst än jag gjorde. Så sa han: "Okej, vill du att jag fuskar åt dig?"
Så han fuskade åt mig, dvs. fixade oschyssta färdiga. Det var en kamp in mot det sista mellan de två fuskarna. Men jag slog min konkurrent (kollega) med 1 färdig och vann den eftertraktade biobiljetten! Och det var faktiskt inte vinsten som gjorde det hela roligt, utan själva tävlingen. Snacka vad man blir inne i det man gör när det är tävling och man vet att det är jämnt... jag gick inte ens på toa fatt jag inte ville förlora ;P
Och en liten parantes är det roliga faktumet att jag lyckas alltid få random folk som tycker att det är roligt att hjälpa mig fuska. Jag har väl som moralisk ståndpunkt att jag inte fuskar... men fuskar någon åt mig så ler jag bara (lite falskt spel). Var likadant på högstadiet, en klasskompis fixade alltid så jag vann i spel fastän han och jag egentligen inte var kompisar. Och likadant igår.
Det är de små sakerna som gör skillnaden. Den där lilla skillnaden att vi var två stycken som kämpade mot min vinst var väl det som gjorde mig glad;p
Dagens småsak som gjorde mig glad var att jag äntligen tog mig orken och tiden att laga chili con carne. Egentligen inte alls svårt, men står det i min kokbok (som mamma skickade till mig) att det tar 30min att laga så orkar jag inte. Men idag så sa jag till mig själv; "Nu ser jag till och göra det". Och efter säkert 1h i köket så lyckades jag (på mitt sätt, jag följer aldrig recept egentligen... de är riktlinjer, men jag brukar lägga i det jag tycker känns bäst) och det smakade riktigt, riktigt bra. Så jag är överlycklig över min egen prestation och ser framemot nästa gång jag tar mig tid att laga riktig mat!
En liten parantes är att till sommaren kommer jag troligtvist träffa några som jag träffade under min tågluff i sommar. Sånt är alltid roligt. Träffas man på sådant sätt är man alltid öppen till besök, även om man inte pratar särskilt ofta.
Mindre negativ sak, som inte är en småsak, är att personer (okej, killar) verkar ha så jävla svårt att prata. Det är trevligt att prata så länge allt är bra och roligt, men finns det någonting som är mindre trevligt... då är det bättre att hålla sig undan tills det lugnat sig fatt börja prata om oviktiga ovesäntligheter igen. Det irriterar mig. Vad är det för idé att ens tänka tanken på något seriöst med mig om man inte ens är mogen att hålla en normal konversation angående vad är vi, vart är vi på väg, vad vill vi osv. Att ens tänka tanken på att jag är någon som skulle drömma om att be om ursäkt för den jag är och det jag känner är en förolämpad. Hade det varit så enkelt hade jag gift mig med Daniel.
Så nej, det där är inte imponerande alls för mig. Kommunikation är det viktigaste i en tvåsamhet. Och kan man inte det, hur fan skulle man ens klara med mig? En av världens mest känslomässiga människor, som ändrar humör lika ofta som andra ändrar underkläder...
Som sagt; det är de små sakerna som gör skillnaden i livet. Det är när någon tar fram en film man vill se, utan ens har bett om det. Ser till att hålla det varmt, för att denna vet att man lätt fryser. Ordnar fram den finaste chokladen bara för att man berättat om sin passion för choklad...
Nej, men ni förstår nog min poäng; det är de små sakerna som är guldklimparna i livet. Det är de som får oss att lägga oss ned i sängen vid slutet av dagen och le och tycka: "Det här var en bra dag."
