fjaellsson

För min del är ju 20-22 tusen ganska mycket. Jag är 24 år gammal, försörjt mig själv i 5 år och jag har aldrig tjänat över 20 000 i månaden. När jag jobbade heltid och bodde i Stockholm med ockerhyra var min inkomst 16 000kr. Nu kanske man inte ska jämföra mina tidigare yrken med snickare, som ändå kräver (borde iaf kräva, jag är dåligt insatt hur det är i verkligheten) viss utbildning. Men min definition av vad som anses mycket och litet blev något rubbad. 

Därefter kom nämligen ett reportage om sjuksköterskor och att de inte får sitt löneanspråk på 24 000. En sjuksköterska får idag 21 000kr i månaden, lika lite som en utnyttjad arbetare i byggbranschen. Är inte det absurt?! Visst har snickare viktiga jobb, de arbetar ju också med säkerhet, men är inte sjuksköterskor åtminstone lika viktiga? När jag har varit i kontakt med vården är det sjuksköterskorna jag minns. Det är dem som har tröstat mig och lyssnat på mitt emotionella behov. Läkaren har gjort det den skulle utan att ens säga hej eller se mig i ögonen. ( nu är inte alla läkare sådana, men många av de jag har träffat..) Jag förstår inte hur en läkare kan vara dubbelt så mycket värd som en sjuksköterska? Visst, en läkare har 5 och ett halvt års utbildning jämfört med 3 år (som jag tror i alla fall sjuksköterska har). Men psykologprogrammet har 5 års utbildning och tjänar ca 75% av läkarens lön. Psykologyrket är också numera ett kvinnodominerat arbetsfält, så att påstå att kön inte påverkar lönerna är vad jag tycker konstigt... 

Visst tycker jag att utländska byggarbetare ska få lika mycket betalt som en svensk. Jag tycker det är fult att i Sverige inte ha sådana kollektivavtal. I och med att man betalar utländsk arbetskraft mindre säger man ju egentligen att svenskar är bättre och förtjänar mer. Att sen påstå att Sverige inte använder sig av rasism är helt befängt. Dessvärre har jag också levt i denna lyckliga förnekelse tills nyligen när jag analyserat mitt liv... Men detta inlägg skulle egentligen handla om förväntningar på lön män vs kvinnor så jag får prata om detta i ett annat inlägg! 

Hur som helst: Samhället verkar förutsätta att kvinnor finns till för att hjälpa andra. Vi ska vilja hjälpa människor och se själva gärningen som belöning än lönen. Att vi vill ha betalt är bara girighet, en riktig kvinna offrar sig själv för andra. Män (verkar i samhällssyn) sakna denna empatiska känsla. Män är egoistiska av naturen och har bara förmåga att kunna ta hand om någon som särar på benen. Därför är det ju av samhällelig nytta att en man får tjäna mer så han kan finna en kvinna som han kan försörja och kvinnan kan fortsätta arbeta för en symbolisk summa så hon kan vara lycklig med att få dela med sig av sin biologiska vilja att hjälpa andra och skita i sig själv. 

Så det kanske inte är så konstigt att jag som tjej tyckt att som novis i arbetslivet är det helt naturligt att tjäna småslantar. Jag har aldrig ansett att jag kan begära mer för att jag inte har kompetensen. Min sambos inställning är att även om man inte har kompetens i det givna området så har man alltid kompetens i och med sin livserfarenhet och således alltid kan löneförhandla. Jag imponeras av honom och har ju 2 år kvar att träna på att hävda för min rätt till högre lön. Det känns tufft och svårt, men jag tror att för att vi ska kunna höja kvinnornas lön måste nog vi kvinnor individuellt vara på och kämpa. Tyvärr. Man skulle ju önska att samhället skulle ändra sig och tycka att vi är lika mycket värda som män, men det är nog en naiv dröm..

I detta inlägg hade jag dock tänkt beskriva min del i smalhetsnormen. Och kanske är det därför jag började tänka på grupperingar för de diskriminerade: Jag är smal och har alltid varit smal och således har jag inte diskriminerats för att jag följer normen. Ändå känns det viktigt att även för mig som passat in i normen faktiskt inse vad mina priviligier varit och är, och hur detta påverkat mig att vilja stanna kvar i normen och dess priviligierade position. Och hur jag då omedvetet kanske diskriminerar "tjocka" (vad som anses smalt och tjockt är ju ändå väldigt subtilt). 

Jag har inte haft ätstörningar. Ibland har jag ätit för mycket, ibland har jag ätit för litet. Jag har ändå typ alltid hållit mig inom BMIs normalvikt, dock inom de lägre värdena. Jag hade helt enkelt tur rent genetiskt. Som ung var jag inte särskilt intresserad av mat. Jag minns att jag som tonåring brukade äta en 300g chipspåse och dricka 1,5 liter pepsi varje helg. Vänner, släktingar och bekanta var avundsjuka på mig som kunde äta så onyttigt och ändå vara smal. Jag tränade inte ens. Och därför fortsatte jag att äta snacks istället för mat: jag behövde inte äta nyttigt för att vara smal. Och så där har väl hela livet varit för mig. Jag äter till stor del det jag vill. 

Trots matångest skulle jag snarare påstå att jag har en störd relation till mat än ätstörning. Godis och onyttigheter har gett mig ångest, inte för ökad vikt oftast utan för utebliven viktnedgång. Jag kan ju faktiskt vara smalare än så här. Alltså har onyttigheter inte gett mig ångest för att det faktiskt är en hälsofara och således kan påverka mitt liv negativt, utan för att smal är inte nog. (Sen har jag oerhört dålig impulskontroll vilket gör att jag inte kunnat utveckla ätstörningar tror jag.)

Sen jag var ca 14 år har jag haft en ambition att träna. Inte för att det varit kul utan främst för att bli smalare. Men eftersom jag mest tyckt att träning var jobbigt och fick mig att känna mig dålig (för att jag var så svag och långsam) har träning varit snarare ett undantag än regel. Det var för ca 2 år sedan som jag bet i det sura äpplet och började löpträna varje vecka. Dock blev jag inte smalare eller lättare. Jag gick upp i vikt. Sen dess har jag vägt ovanför 50 och än idag kan detta kännas jobbigt, även om jag vet vilka fördelar bättre kondition och styrka ger (började styrketräna för 1,5 år sedan). Jag känner mig oftast snyggare också. Jag försöker att ändra mina mål till att bli stark och inte smal. 

När jag pratar med mina vänner pratar vi ofta (både män och kvinnor) om hur missnöjda vi är med vikten. Fastän vi faller inom smalhetsnormen finns det ändå alltid ett skäl att försöka bli smalare. Kanske är detta främst motiverat av rädsla: Att bli tjocka och således diskriminerade? För nog har jag upplevt vinster med att uppfattas som smal. Jag uppfattas som mer ambitiös och mindre lat, framför allt jämfört med de som är större än mig (även om de också varit smala). Min kvinnlighet bygger mycket på mitt utseende och smalhet - jag har beskrivits ha mer "manliga" personlighetsattribut, men till stilen och utseendet såg jag verkligen kvinnlig ut (jag har en förälskelse till kjolar och klänning - min räddning?). Jag har aldrig behövt utföra något "fysiskt" (t.ex. bära matkassar) utan alltid blivit uppassad av så väl kvinnliga och manliga vänner, med motiveringen att jag "är så liten" (ok, jag är kort men detta omfattar även vänner som varit lika korta som mig). 

Det finns alltså alltid en kamp att hålla sig smal och en förhoppning att bli smalare. Nu blev jag trött på att filosofera och skriva.. Så jag fortsätter med dessa tankar någon annan dag. 

Under påsk har jag varit hemma i Kiruna och som vanligt gav min mor mig en låda att rensa bland grejer. I denna låda fann jag en dagbok som jag börjat skriva i strax efter studenten när jag var 18 år, ungefär i den åldern då jag en gång startade denna blogg. Att jag hittade en dagbok var nog i sig inte så förvånande, med tanke på att jag skrivit väldigt mycket i dagböcker både på nätet (lunarstorm och helgon innan bloggens existens) och för hand.Det som snarare fick mig att reagera var att jag inte har skrivit någon dagbok de senaste 1,5 åren! Efter att ha dokumenterat mitt liv sedan jag var 5 år och innan jag ens kunde skriva (jag ritade bilder och gjorde tecken som skulle "representera text", men vet ännu vad de inläggen handlar om). 

   

Det finns ett mönster i mitt skrivande att jag blir mer flitig när jag är mindre glad, både gällande skönlitterärt och dagboksinlägg. Ord och text har varit mitt sätt att kunna ventilera tankar och känslor, men också att få skapa och fortsätta "leka" (det vill säga skapa mina egna historier, människor och strukturer). Fastän skrivande är någonting positivt, uppskattande och nöjsamt har denna verksamhet ändå avtagit. Varför? Jo, det är jobbigt och tidskrävande. Först måste man ha tid att fundera på vad man vill föreviga i text. Sen måste man få ned dem på text också. Det tar tid. Dessutom ska helst ingen komma och störa i dessa verksamheten då i alla fall min kreativitet lider av koncentrationssvårigheter. De senaste 1,5 åren har jag varje dag, i princip, hängt med min nuvarande sambo. Eftersom skrivandet är en jobbig hobby antar jag att jag har nöjt mig med att ha honom som främsta glädjekälla (han är inte särskilt jobbig), och som ventilation för mina mindre glada känslor.

   

Så nu ska jag börja skriva dagbok ändå då. Jag tänker att är jag är 70 år och minnet börjar svikta kan det vara roligt att påminna sig om det liv man levt. Om jag börjar blogga (skriva här alltså) återstår att se. Vissa stunder drabbas jag av grandiositet och vill delge världen med mina tankar och erfarenheter och tror de kan vara betydelsefulla även för andra (främst inom dikussionen kring sexism och genusnormer). Andra stunder vill jag vara anonym, vilket kan tyckas märklig men där det antagligen bottnar i någon sorts rädsla och jantelagtänk. Jag är uppvuxen med extrem jantelagtänk där det alltid var viktigt att varken hävda sig eller tycka synd om sig själv. Det kanske är därför jag läser till psykolog, för att jag fick träna så pass mycket på att alltid intressera mig för andra personer och försöka uppvärdera dem samtidigt som jag försökte avslöja så lite som möjligt om mig själv...

 

Vi går en kurs nu med syfte att vi ska reflektera om oss själva; vilka vi definerar oss, vad vi har gått igenom och hur detta har påverkat oss. Detta har varit något av en hobby för mig de senaste snart 15 åren, så jag blev lite förvånad över att en hel kurs avverkades åt detta och att vid varje möte i denna kurs får frågan "Har du tänkt på detta innan?" Detta innefattar ibland något som jag anser som självklarheter: "Vad gör mig arg?"... Men kanske är det inte så självklart som jag har trott, och det är egentligen lite tråkigt tråkigt tycker jag. Det underlättar ganska mycket i att styra ens agerande och reaktioner om man har förstått ens mönster. Det är även lättare att upptäcka normer och strukturer och ens del i dessa om man granskar sig själv i sömmarna också. Denna upptäckt har ju faktiskt synliggjort en tidigare förutfattad mening jag har haft och lär mig att man alltid behöver vara duktig på att vara öppensinnad och inte tillskriva ens egna tankar som självklara för andra.

 

Nej, nu ska jag sluta babbla om allt och ingenting och öh... kanske skriva något mer dagboksliknande eller något. Peace out!