Tankar
Efter några timmars matstrejk tvingade jag i mig två mackor. Kroppen behövde så desperat näring att jag höll på att svimma på coop. Konstigt, jag hade ändå bara varit utan mat i ca 17h.
Inte för att min inhandling på coop var särskilt nyttig. Nötter, choklad och snus. Men för tillfället orkar jag inte tänka på sådana saker som att vara nyttig. Eller att ta hand om mitt utseende. Jag var imponerad av mig själv idag när jag gick till affären utan smink, med slapp-kläder och smutsigt hår. Det var länge sedan jag gick utanför dörren utan att ha tagit hand om mitt utseende. Det är också ett beroende som jag hoppas bli av med.
Men varför jag skriver i min blogg för tiillfället är för att informera vänner och bekanta att för tillfället lär jag nog vara ganska frånvarande. Jag orkar inte med socialt liv för tillfället. Jag ber er om att inte bli besvikna på mig, men jag klarar inte av sådant just nu. Jag vet att jag ändå inte klarar av att vara trevlig och ärlig på samma gång, och då kan jag lika gärna umgås med mina tankar. För mot mig själv kan vara så pass otrevlig jag vill, jag har gått förbi den där punkten att jag kan såra mig själv. Men jag vet att jag för tillfället är fullt kapabel till att såra andra, och det vill jag inte. Därför drar jag mig undan omvärlden ett tag.
Jag ska dock inte skita i jobbet, för det är ändå bra att jag kommer ifrån alla dystra tankar - annars hade jag nog blivit galen. Men kollegor har inte samma krav som vänner. Vänner vill ha mig äkta, kollegor behöver bara ha mig trevlig. Och jag klarar av att spela teater.
Jag fick en beskrivning av en kollegas bror som jag tyckte passade ganska bra in på mig: "Söt, men lite blyg." Det är den jag är på jobbet, och det trivs jag med. I mitt jobb behöver jag inget djup, där räcker det med att visa upp en trevlig fasad. Och denna teater får mig att glömma bort det verkliga jag-et, och det är också skönt.
Börjar jag bli för privat? Jo, det håller jag nog på. Så går det när man bara umgås med sina tankar, de vill gärna göra sig hörda av andra. Men jag förstår inte varför. Vem skulle förstå mina tankar? Jag kan jue knappt själv förstå mig på dem. De går åt alla olika håll och kanter och motsäger sig själva.
Tankar, är det en gåva eller en förbannelse kan jag ibland undra?
Inte för att min inhandling på coop var särskilt nyttig. Nötter, choklad och snus. Men för tillfället orkar jag inte tänka på sådana saker som att vara nyttig. Eller att ta hand om mitt utseende. Jag var imponerad av mig själv idag när jag gick till affären utan smink, med slapp-kläder och smutsigt hår. Det var länge sedan jag gick utanför dörren utan att ha tagit hand om mitt utseende. Det är också ett beroende som jag hoppas bli av med.
Men varför jag skriver i min blogg för tiillfället är för att informera vänner och bekanta att för tillfället lär jag nog vara ganska frånvarande. Jag orkar inte med socialt liv för tillfället. Jag ber er om att inte bli besvikna på mig, men jag klarar inte av sådant just nu. Jag vet att jag ändå inte klarar av att vara trevlig och ärlig på samma gång, och då kan jag lika gärna umgås med mina tankar. För mot mig själv kan vara så pass otrevlig jag vill, jag har gått förbi den där punkten att jag kan såra mig själv. Men jag vet att jag för tillfället är fullt kapabel till att såra andra, och det vill jag inte. Därför drar jag mig undan omvärlden ett tag.
Jag ska dock inte skita i jobbet, för det är ändå bra att jag kommer ifrån alla dystra tankar - annars hade jag nog blivit galen. Men kollegor har inte samma krav som vänner. Vänner vill ha mig äkta, kollegor behöver bara ha mig trevlig. Och jag klarar av att spela teater.
Jag fick en beskrivning av en kollegas bror som jag tyckte passade ganska bra in på mig: "Söt, men lite blyg." Det är den jag är på jobbet, och det trivs jag med. I mitt jobb behöver jag inget djup, där räcker det med att visa upp en trevlig fasad. Och denna teater får mig att glömma bort det verkliga jag-et, och det är också skönt.
Börjar jag bli för privat? Jo, det håller jag nog på. Så går det när man bara umgås med sina tankar, de vill gärna göra sig hörda av andra. Men jag förstår inte varför. Vem skulle förstå mina tankar? Jag kan jue knappt själv förstå mig på dem. De går åt alla olika håll och kanter och motsäger sig själva.
Tankar, är det en gåva eller en förbannelse kan jag ibland undra?
Kommentarer
Postat av: Louise
Varför matstrejka? Vad jobbar du med? :)
Trackback
