Det börjar avta...
Här sitter jag och öser i mig en massa kalorier för tillfället. Jag har verkligen en udda relation till mat. Det går perioder då jag knappt äter någonting, inte alls har någon matlust och äter bara på grund av vetskapen att jag måste äta. Sedan finns det perioder som nu då jag slösar mina pengar på en massa olika godsaker och trycker i mig tills jag verkligen inte orkar mer. Jag vet att min livsstil inte är särskilt hälsosam just nu, men det orkar jag inte bry mig om för tillfället.
Inatt drömde jag en mardröm, igen. Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt nu för tiden. Dessutom sover jag konstiga tider. T.ex. igår, söndag, så somnade jag först klockan 8 på morgonen (kom hem efter 5 på morgonen) och sov till 12. Sedan var jag uppe till klockan 7 på kvällen då jag somnade och sov djupt och drömlöst fram till klockan 11. Sedan var jag vaken till klockan 4 på morgonen då jag till slut somnade och steg upp halv 9 igen. Även efter jobbet idag somnade jag, men då sov jag bara i 2 timmar i alla fall.
Men jag skulle inte berätta om mina annorlunda sovtimmar, utan nattens mardröm. Vanligtvist handlar mina mardrömmar om att jag sviker folk, men inatt blev jag mördad. Jag blev mördad av en snuskgubbe. Han rörde mig inte på något oanständigt sätt, men i drömmen visste jag att han ville men inte kunde förmå sig att göra det så han stack in kniven i mig upprepande gånger tills jag till slut kände hur livet rann ur mig.
Men jag vaknade inte där. Drömmen var ovanligt realistisk och uppgjord precis som en roman. Mordet hände först, sedan drömde jag om dygnet som hade utspelat innan mordet. Handlingen var kanske inte den mest realistiska - jag var på jakt efter en kycklinghamburgare som oturligt nog hela tiden var slut - men drömmens form var realistisk. Jag hoppade inte från ställe till ställe utan som i en roman följde jag mig själv från de olika hamburgarrestaurangerna efter min efterlängtade kycklinghamburgare. Och i drömmen följde den här äckelgubben efter mig hela tiden. Bara på ett sådant avstånd att jag kunde känna känslan av att vara förföljd, se honom i ögonvrån. Men aldrig att jag misstänkte hans grymma motiv.
Jag vaknade upp av att jag inte kunde andas, vilket i drömmen beskrevs som andnöd av mig. Jag vet inte om mordet utspelade sig igen i min dröm eller inte, jag kommer bara ihåg den där känslan av att inte kunna andas. Att desperat dra efter luft som inte kunde ta sig ned i mina lungor. Smärta. Det är smärta att inte kunna andas, erhör smärta.
När jag till slut vaknade upp upptäckte jag anledningen: Eftersom jag är förkyld hade min näsa täppts igen och medan jag hade sovit så hade mitt omedvetna jag inte öppnat munnen som alternativ andningssätt.
Det grymma mordet är antagligen inspirerat av både en bok och en film som jag såg igår. Men samtidigt kan det ha någonting med min rädsla att gå hem när jag slutar sent på natten, eftersom jag en gång blev förföljd. Han gjorde inget oanständigt med mig, och det är jag glad över. Men om Daniel inte hade mött mig den natten vet man aldrig vad som hade hänt. Trots att han knappt kunde gå så hade han ännu styrka kvar, det kände jag då han tog tag om min arm och klämde till. Och man undrar vad som pågår i sådana människors sinne. Varför blir man så? Alkoholen är inte anledning nog.
Min pappa hade läst i tidningen att förra helgen, då jag var ute och festade, hade en tjej blivit våldtagen. Den natten hade jag varit dumstridig nog att gå hem själv ifrån krogen. Full och klädd i minimala kläder undrar jag hur jag tänkte då. Självklart tycker jag att även som tjej borde man ha friheten att få gå hem själv mitt i natten klädd som man vill, men det är bara åsikter och inte verklighet. I verkligheten kan man inte göra som man själv vill, inte utan att risken höjjs i alla fall.
Idag känner jag att min skrivarglöd inte är lika stark som den varit de senaste dagarna. Den största sorgen börjar försvinna, mitt medvetande börjar återigen gå till det normala. Till det som borde vara normalt i alla fall. Snart kan jag nog börja träffa vänner igen.
Idag, för första gången på flera dagar, pratade jag och mamma. Bara om världsliga ting, men ändå; vi pratade. Någonting som jag inte klarat av på flera dagar. Men min mamma verkar ha förstått mig och inte ifrågasatt min tystnad, även om jag ännu inte har berättat för henne varför.
Jag har inte berättat för någon ännu. Orden förmår inte att komma ur min mun. När de frågade om dig i helgen så ljög jag. Jag låtsades som om ingenting hade hänt. Som om livet var som det alltid varit.
Jag vet inte varför jag ljög, men det är väl samma anledning som varför jag inte har berättat om det ännu. Jag orkar inte svara på frågorna. Om inte ens Du kan förstå anledningen, varför skulle då andra förstå den? Visserligen kan jag gömma mig bakom lögner om mer ytliga motiv, för det förstår jue sig människor på. Jag har jue t.o.m. fått höra om varför jag inte var lycklig, som om människorna verkligen tror att de kan känna mig bättre än vad jag känner mig själv. Men de kan få tro vad dem vill. Om dem svarar istället för mig så slipper jag svara, och då slipper jag ljuda eller bli oförstådd.
Men jag älskar dig, ett faktum som inte minskas av vad vi kallar oss. Det är någonting du inte heller kan förstå. För dig är förlusten av en titel detsamma som förlusten av kärlek. Men det är det inte. Titeln är bara till för att informera omvärlden om vad vi känner, kärlek är de känslor som man har för varandra.
Jag avsa mig titeln för att jag inte längre kunde ge dig den uppskattning du förtjänar. Jag behövde mer utrymme, mer tid för mig och mina tankar. En anledning som antagligen inte låter som vettig som folk alltid begär.
Men kärlek är inte vettig, kärlek är känslor. Känslor är inte logiska, de är bara där. De är motsatsen till förnuftet, vilket är vettigt. När det gäller känslor ska inga anledningar eller förklarningar behövas, egentligen. För känslor kommer nog aldrig riktigt kunnas förklaras med ord, även om vi försöker så gott vi kan.
Inatt drömde jag en mardröm, igen. Jag drömmer mardrömmar nästan varje natt nu för tiden. Dessutom sover jag konstiga tider. T.ex. igår, söndag, så somnade jag först klockan 8 på morgonen (kom hem efter 5 på morgonen) och sov till 12. Sedan var jag uppe till klockan 7 på kvällen då jag somnade och sov djupt och drömlöst fram till klockan 11. Sedan var jag vaken till klockan 4 på morgonen då jag till slut somnade och steg upp halv 9 igen. Även efter jobbet idag somnade jag, men då sov jag bara i 2 timmar i alla fall.
Men jag skulle inte berätta om mina annorlunda sovtimmar, utan nattens mardröm. Vanligtvist handlar mina mardrömmar om att jag sviker folk, men inatt blev jag mördad. Jag blev mördad av en snuskgubbe. Han rörde mig inte på något oanständigt sätt, men i drömmen visste jag att han ville men inte kunde förmå sig att göra det så han stack in kniven i mig upprepande gånger tills jag till slut kände hur livet rann ur mig.
Men jag vaknade inte där. Drömmen var ovanligt realistisk och uppgjord precis som en roman. Mordet hände först, sedan drömde jag om dygnet som hade utspelat innan mordet. Handlingen var kanske inte den mest realistiska - jag var på jakt efter en kycklinghamburgare som oturligt nog hela tiden var slut - men drömmens form var realistisk. Jag hoppade inte från ställe till ställe utan som i en roman följde jag mig själv från de olika hamburgarrestaurangerna efter min efterlängtade kycklinghamburgare. Och i drömmen följde den här äckelgubben efter mig hela tiden. Bara på ett sådant avstånd att jag kunde känna känslan av att vara förföljd, se honom i ögonvrån. Men aldrig att jag misstänkte hans grymma motiv.
Jag vaknade upp av att jag inte kunde andas, vilket i drömmen beskrevs som andnöd av mig. Jag vet inte om mordet utspelade sig igen i min dröm eller inte, jag kommer bara ihåg den där känslan av att inte kunna andas. Att desperat dra efter luft som inte kunde ta sig ned i mina lungor. Smärta. Det är smärta att inte kunna andas, erhör smärta.
När jag till slut vaknade upp upptäckte jag anledningen: Eftersom jag är förkyld hade min näsa täppts igen och medan jag hade sovit så hade mitt omedvetna jag inte öppnat munnen som alternativ andningssätt.
Det grymma mordet är antagligen inspirerat av både en bok och en film som jag såg igår. Men samtidigt kan det ha någonting med min rädsla att gå hem när jag slutar sent på natten, eftersom jag en gång blev förföljd. Han gjorde inget oanständigt med mig, och det är jag glad över. Men om Daniel inte hade mött mig den natten vet man aldrig vad som hade hänt. Trots att han knappt kunde gå så hade han ännu styrka kvar, det kände jag då han tog tag om min arm och klämde till. Och man undrar vad som pågår i sådana människors sinne. Varför blir man så? Alkoholen är inte anledning nog.
Min pappa hade läst i tidningen att förra helgen, då jag var ute och festade, hade en tjej blivit våldtagen. Den natten hade jag varit dumstridig nog att gå hem själv ifrån krogen. Full och klädd i minimala kläder undrar jag hur jag tänkte då. Självklart tycker jag att även som tjej borde man ha friheten att få gå hem själv mitt i natten klädd som man vill, men det är bara åsikter och inte verklighet. I verkligheten kan man inte göra som man själv vill, inte utan att risken höjjs i alla fall.
Idag känner jag att min skrivarglöd inte är lika stark som den varit de senaste dagarna. Den största sorgen börjar försvinna, mitt medvetande börjar återigen gå till det normala. Till det som borde vara normalt i alla fall. Snart kan jag nog börja träffa vänner igen.
Idag, för första gången på flera dagar, pratade jag och mamma. Bara om världsliga ting, men ändå; vi pratade. Någonting som jag inte klarat av på flera dagar. Men min mamma verkar ha förstått mig och inte ifrågasatt min tystnad, även om jag ännu inte har berättat för henne varför.
Jag har inte berättat för någon ännu. Orden förmår inte att komma ur min mun. När de frågade om dig i helgen så ljög jag. Jag låtsades som om ingenting hade hänt. Som om livet var som det alltid varit.
Jag vet inte varför jag ljög, men det är väl samma anledning som varför jag inte har berättat om det ännu. Jag orkar inte svara på frågorna. Om inte ens Du kan förstå anledningen, varför skulle då andra förstå den? Visserligen kan jag gömma mig bakom lögner om mer ytliga motiv, för det förstår jue sig människor på. Jag har jue t.o.m. fått höra om varför jag inte var lycklig, som om människorna verkligen tror att de kan känna mig bättre än vad jag känner mig själv. Men de kan få tro vad dem vill. Om dem svarar istället för mig så slipper jag svara, och då slipper jag ljuda eller bli oförstådd.
Men jag älskar dig, ett faktum som inte minskas av vad vi kallar oss. Det är någonting du inte heller kan förstå. För dig är förlusten av en titel detsamma som förlusten av kärlek. Men det är det inte. Titeln är bara till för att informera omvärlden om vad vi känner, kärlek är de känslor som man har för varandra.
Jag avsa mig titeln för att jag inte längre kunde ge dig den uppskattning du förtjänar. Jag behövde mer utrymme, mer tid för mig och mina tankar. En anledning som antagligen inte låter som vettig som folk alltid begär.
Men kärlek är inte vettig, kärlek är känslor. Känslor är inte logiska, de är bara där. De är motsatsen till förnuftet, vilket är vettigt. När det gäller känslor ska inga anledningar eller förklarningar behövas, egentligen. För känslor kommer nog aldrig riktigt kunnas förklaras med ord, även om vi försöker så gott vi kan.
Kommentarer
Trackback
