fjaellsson

Usch, jag vill inte tänka på att Daniel kommer att lämna mig. Jag bara gråter vid tanken. Hur ska jag klara mig i ett år med att bara träffa honom en gång i månaden? Jag kommer bli arbetsnarkoman, för orka sitta hemma och sakna honom så mycket att hjärtat vill spricka...
   Och nu har vi inte träffats sedan i tisdags, för jag hinner börja innan han hinner sluta. Visserligen är det bra träning inför vårt blivande distansförhållande, men jag vill verkligen bara njuta med honom den här tiden vi har kvar tillsammans. Vi har varit tillsammans nu i över 2 år och träffats nästan varje dag. Det är liksom 730 dagar vi har delat tillsammans. Hoppas verkligen att han får en lägenhet till nästa år så jag kan flytta till honom. Ska hursomhelst jobba ett år här i stan innan jag flyttar, behöver pengar och om jag har ett jobb i Kiruna så känns det dumt att inte ta det.

Men livet är inte lätt, det vet jag. Och om man verkligen älskar varandra och vill att det ska funka, så kommer det att funka. Men jag vill inte tänka på det. Jag vill inte. Jag vill låtsas som att den dagen är långt ifrån och inte om mindre än en månad.