Tankar ang. övervikt
Jag vet att jag är ganska besatt i vikt och utseende. Visserligen inte i andras utseende, jag bryr mig inte ett dugg om jag har snygga eller fula vänner, smala eller tjocka. I ärlighetens namn så kan jag inte ens se en snygg kille för tillfället (brukar väl vara så när man absolut inte vill ha något förhållande). Men ja, jag bryr mig mkt om vad jag själv stoppar i mig och att hålla min kropp i form.
Såg häromdan en dokumentär om en man som vägde ca 450 kg. Och min första tanke var: Hur fan kan man bli så stor?
Han hade varit sängliggandes i 2 år, så det måste jue ha varit familjemedlemmar osv. som fortsatt att göda upp honom... Visserligen tycker man att familjemedlemmar borde istället ha uppmuntrat honom att äta nyttigare och när han börjat gå ned i vikt börja röra på sig mer.
Fast samtidigt får man fråga sig; vad hade man själv gjort? Det kanske är lätt i teorin att handla idealiskt, men kan man verkligen i praktiken vägra att ge en närstående mat när den är hungrig? Jag vet iaf att även om jag är medveten att någon är överviktig säger jag inte åt denna person, hur närstående den än är, att denna borde äta mindre och röra på sig mer.
Okej, visserligen var den här 450-kilosmannen extrem. Han åt 30 000 kcal om dagen... det är 28 000 kcal för mkt. 30 000 kcal motsvarar ungefär 19st 300-grams chipåsar. Inser ni hur mycket det är? Om jag ska kunna trycka i mig bara en 300-grams chipspåse måste jag ha hela dagen på mig!
Att hålla sig i form och äta nyttigt handlar i grund och botten inte om att se bra ut, även om det kan öka ens självkänsla och på så sätt vara bra. Anledningen till att man ska undvika övervikt är p.g.a. ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, samt diverse sjukdomar som t.ex. diabetes osv. De flesta överviktiga har problemen med knän och ryggen för att deras kropp är så tung att bära upp.
Men i dagens samhälle verkar det som att det här med vikt är så känsligt, så vi litar på att alla människor ska ha god självbehärskning när det gäller mat och sedan "skylla sig själva" om de går upp i vikt.
Vi får säga till en rökare att denna är äcklig och kommer möta en för tidig död till mötes, men vi får inte säga samma sak till en överviktig. Ändå handlar båda sakerna om beroende och är farliga för människokroppen. Är inte det lite ironisk?
Och som jag själv inledde detta inlägg: Jag bryr mig inte om hur andra ser ut, jag bryr mig bara om att hålla mig själv i form. Fast egentligen: Jag bryr mig om ifall någon närstående får problem p.g.a. sin vikt, men jag skulle nog aldrig i mitt liv våga säga det till en vän/familjemedlem för isf anses man som en "elak" människa som sparkar på den som redan ligger ned. Och ändå är det nog det som behövs, att någon närstående säger ifrån innan denna människas vikt rusar iväg och personen blir en 450kilosklump som är sängliggandes och till slut dör p.g.a. sitt ätberoende.
Såg häromdan en dokumentär om en man som vägde ca 450 kg. Och min första tanke var: Hur fan kan man bli så stor?
Han hade varit sängliggandes i 2 år, så det måste jue ha varit familjemedlemmar osv. som fortsatt att göda upp honom... Visserligen tycker man att familjemedlemmar borde istället ha uppmuntrat honom att äta nyttigare och när han börjat gå ned i vikt börja röra på sig mer.
Fast samtidigt får man fråga sig; vad hade man själv gjort? Det kanske är lätt i teorin att handla idealiskt, men kan man verkligen i praktiken vägra att ge en närstående mat när den är hungrig? Jag vet iaf att även om jag är medveten att någon är överviktig säger jag inte åt denna person, hur närstående den än är, att denna borde äta mindre och röra på sig mer.
Okej, visserligen var den här 450-kilosmannen extrem. Han åt 30 000 kcal om dagen... det är 28 000 kcal för mkt. 30 000 kcal motsvarar ungefär 19st 300-grams chipåsar. Inser ni hur mycket det är? Om jag ska kunna trycka i mig bara en 300-grams chipspåse måste jag ha hela dagen på mig!
Att hålla sig i form och äta nyttigt handlar i grund och botten inte om att se bra ut, även om det kan öka ens självkänsla och på så sätt vara bra. Anledningen till att man ska undvika övervikt är p.g.a. ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, samt diverse sjukdomar som t.ex. diabetes osv. De flesta överviktiga har problemen med knän och ryggen för att deras kropp är så tung att bära upp.
Men i dagens samhälle verkar det som att det här med vikt är så känsligt, så vi litar på att alla människor ska ha god självbehärskning när det gäller mat och sedan "skylla sig själva" om de går upp i vikt.
Vi får säga till en rökare att denna är äcklig och kommer möta en för tidig död till mötes, men vi får inte säga samma sak till en överviktig. Ändå handlar båda sakerna om beroende och är farliga för människokroppen. Är inte det lite ironisk?
Och som jag själv inledde detta inlägg: Jag bryr mig inte om hur andra ser ut, jag bryr mig bara om att hålla mig själv i form. Fast egentligen: Jag bryr mig om ifall någon närstående får problem p.g.a. sin vikt, men jag skulle nog aldrig i mitt liv våga säga det till en vän/familjemedlem för isf anses man som en "elak" människa som sparkar på den som redan ligger ned. Och ändå är det nog det som behövs, att någon närstående säger ifrån innan denna människas vikt rusar iväg och personen blir en 450kilosklump som är sängliggandes och till slut dör p.g.a. sitt ätberoende.
Kommentarer
Trackback
