Sick cycle carousel
Jag känner mig som en alkis. Sitter hemma och dricker vin klockan 1 på natten och snusar. Alldeles ensam. Men samtidigt... Någon gång måste man väl bryta ned sig helt för att kunna resa sig. Eller? Och jag måste resa mig nu. Det har gått alldeles för lång tid. Jag kan inte hålla på som jag har gjort. Det känns som att jag varit i koma de senaste månaderna, inte kunnat tänka, bara glidit med... Det är mitt liv jag lever, jag måste börja ta itu med det. Ta ansvar över mitt handlande, precis som alla andra borde.
Usch, jag känner mig så egoistisk. Det känns som om jag varit i dvala de senaste månaderna och nu först har jag börjat vakna upp. Jag skäms så mycket. Jag har tyckt så synd om mig och känt mig så ensam, men jag har inte varit ensam. Jag har världens mest underbara vänner och familj som försökt stötta mig till 100%. Och att jag inte kan släppa in människor i mitt liv, det är mitt fel - inte deras. Och jag skäms. Skäms över att jag tillåtit mig själv att tycka synd om mig själv och glömt alla andra människor.
Uff, varför är inte livet lätt? Vi alla har våra problem och bekymmer, vem är lycklig egentligen? Ju mer man lär känna en människa, desto mer får man veta om den människans mänsklighet. Så här dåligt som jag mår, så mår andra också - även om det är av en annan anledning. Och jag önskar att jag inte slösat dessa månader på egoism utan tagit hand om dem som de tar hand om mig, även om jag ibland är oförmögen att ta emot människors omtanke.
Det är starkt av en människa att kunna säga att någon annnan har det värre, samtidigt som man själv känner att världen har gått under.
Uff, jag vill bara att livet ska vara som de är på film? Att alla blir lyckliga i slutet. Inte bara jag. Alla ni också. Alla ni som betyder så otroligt mycket för mig, alla ni som brytt er om mig. Och även ni som kanske inte alltid varit så trevliga alla gånger. Livet hade varit mycket enklare då... Varför är lycka så dyrt?
Men kanske... kanske inte livet hade varit lika spännande om det varit lätt, jag vet inte...
Nej, jag ska rycka upp mig. Aldrig mer ska jag låta någon förstöra mig igen. Aldrig.
Och förlåt mig, för hur jag har betett mig. Jag vet själv att jag har varit labil. Och jag är väl det ännu. Men jag ska skärpa mig.
Livet är inte värt, om man inte lever.
Usch, jag känner mig så egoistisk. Det känns som om jag varit i dvala de senaste månaderna och nu först har jag börjat vakna upp. Jag skäms så mycket. Jag har tyckt så synd om mig och känt mig så ensam, men jag har inte varit ensam. Jag har världens mest underbara vänner och familj som försökt stötta mig till 100%. Och att jag inte kan släppa in människor i mitt liv, det är mitt fel - inte deras. Och jag skäms. Skäms över att jag tillåtit mig själv att tycka synd om mig själv och glömt alla andra människor.
Uff, varför är inte livet lätt? Vi alla har våra problem och bekymmer, vem är lycklig egentligen? Ju mer man lär känna en människa, desto mer får man veta om den människans mänsklighet. Så här dåligt som jag mår, så mår andra också - även om det är av en annan anledning. Och jag önskar att jag inte slösat dessa månader på egoism utan tagit hand om dem som de tar hand om mig, även om jag ibland är oförmögen att ta emot människors omtanke.
Det är starkt av en människa att kunna säga att någon annnan har det värre, samtidigt som man själv känner att världen har gått under.
Uff, jag vill bara att livet ska vara som de är på film? Att alla blir lyckliga i slutet. Inte bara jag. Alla ni också. Alla ni som betyder så otroligt mycket för mig, alla ni som brytt er om mig. Och även ni som kanske inte alltid varit så trevliga alla gånger. Livet hade varit mycket enklare då... Varför är lycka så dyrt?
Men kanske... kanske inte livet hade varit lika spännande om det varit lätt, jag vet inte...
Nej, jag ska rycka upp mig. Aldrig mer ska jag låta någon förstöra mig igen. Aldrig.
Och förlåt mig, för hur jag har betett mig. Jag vet själv att jag har varit labil. Och jag är väl det ännu. Men jag ska skärpa mig.
Livet är inte värt, om man inte lever.
Kommentarer
Trackback
