Hate me for all the things I didn't do for you
Nu har min inneboende lämnat mig. Han har bara varit borta i en timme, och ändå känns det tomt. Det är väl fatt jag vet att han inte kommer tillbaka ikväll. Då börjar saknaden gro i en och människan blir 100 gånger mer underbar än vad han är i verkligheten.
Uscha, vad det här börjar bli jobbigt. Människor bara kommer och går i mitt liv. Jag hatar att jag är så här, att jag är så klen. Att jag inte kan ta avsked. Jag gråter som om det vore sista gången i mitt liv jag ser människan. Som om minuten efter att personen klivit ut från mitt hus kommer denna bli överkörd.
Och mer kommer jag väl få gråta. Erik kommer till helgen och är här en vecka ungefär. Även om han och jag aldrig skulle tappa kontakten så kommer jag antagligen gråta ögonen ur mig när han lämnar mig, fastän jag är van vid att ha en "distans-vänskap".
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Tänka på hur annorlunda mitt liv är idag än vad det var för ett år sedan. Jag har lärt känna många människor, mer eller mindre underbara. Jag har utvecklats. Och ändå känns det som att jag inte lärt mig någonting, att jag ännu står på ruta ett. Och om sanningen ska fram börjar hopplösheten gro i mig. Vad vill jag? Vart vill jag? Vem vill jag vara? Vill jag eller vill jag inte leva med någon? Men vem skulle det i så fall vara?
Det känns som att jag inte vill någonting just nu. Att jag bara vill lägga mig och sova. Ge upp. Jag vill bli kär, samtidigt är jag livrädd. Jag vill flytta, samtidigt vågar jag inte ta steget. Jag vill vara ensam, samtidigt skyr jag varenda minut som jag spenderar i tystnad. Vad är det för fel på mig?
Jag har för mycket tid. Jag bara tänker. Tänker, tänker, tänker och gör mig själv galen...
Tur att Erik ska komma hit. Min räddare i nöden, som vanligt. Han kan säkert inge hopp i mig igen. Få mig att le igen. För just nu känns allt bara skit.
Uscha, vad det här börjar bli jobbigt. Människor bara kommer och går i mitt liv. Jag hatar att jag är så här, att jag är så klen. Att jag inte kan ta avsked. Jag gråter som om det vore sista gången i mitt liv jag ser människan. Som om minuten efter att personen klivit ut från mitt hus kommer denna bli överkörd.
Och mer kommer jag väl få gråta. Erik kommer till helgen och är här en vecka ungefär. Även om han och jag aldrig skulle tappa kontakten så kommer jag antagligen gråta ögonen ur mig när han lämnar mig, fastän jag är van vid att ha en "distans-vänskap".
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Tänka på hur annorlunda mitt liv är idag än vad det var för ett år sedan. Jag har lärt känna många människor, mer eller mindre underbara. Jag har utvecklats. Och ändå känns det som att jag inte lärt mig någonting, att jag ännu står på ruta ett. Och om sanningen ska fram börjar hopplösheten gro i mig. Vad vill jag? Vart vill jag? Vem vill jag vara? Vill jag eller vill jag inte leva med någon? Men vem skulle det i så fall vara?
Det känns som att jag inte vill någonting just nu. Att jag bara vill lägga mig och sova. Ge upp. Jag vill bli kär, samtidigt är jag livrädd. Jag vill flytta, samtidigt vågar jag inte ta steget. Jag vill vara ensam, samtidigt skyr jag varenda minut som jag spenderar i tystnad. Vad är det för fel på mig?
Jag har för mycket tid. Jag bara tänker. Tänker, tänker, tänker och gör mig själv galen...
Tur att Erik ska komma hit. Min räddare i nöden, som vanligt. Han kan säkert inge hopp i mig igen. Få mig att le igen. För just nu känns allt bara skit.
And with a sad heart I said bye to you and wave
Kicking shadows on the street for every misstake that I've made
And like a baby-boy I never was a man
Until I saw your blue eyes cry and I held your face in my hands
And then I fell down yelling; "Make it go away"
Just make her smile come back and shine, just like it use to be
And then she whisper: "How can you do this to me?"
Kicking shadows on the street for every misstake that I've made
And like a baby-boy I never was a man
Until I saw your blue eyes cry and I held your face in my hands
And then I fell down yelling; "Make it go away"
Just make her smile come back and shine, just like it use to be
And then she whisper: "How can you do this to me?"
Kommentarer
Trackback
