fjaellsson

Visserligen ska man väl vara glad över att föräldrar oroar sig för en. Men när man vet att man gör någonting som de inte tycker om, då är det svårt att alltid lyssna på dem.

För tillfället söker jag jobb och boende i Stockholm. Jobbdelen går relativt bra. Jag har blivit erbjuden 3 jobb hittills, 2 deltid och 1 heltid. Så det finns jue jobb i Stockholm om man vill ha ett. Jag har dock inget boende.
   Mamma kan jag inte prata med, för hon blir hysterisk så fort jag nämner någonting om mina planer. Så jag håller all kommunikation med pappa, och han är inte alltför glad heller. Han anser att jag inte har någon plan och att jag har så bråttom.
   Kanske har jag bråttom, men jag har varit arbetslös i 5 månader nu. Jag har under de senaste 5 månaderna försökt komma på vad jag vill göra och var jag vill bo och jag har kommit fram till att jag vill söderut, och eftersom alla vägar leder till Stockholm och att arbetsmarknaden är större samt att det är större chans att jag utvecklas har jag bestämt mig för att åka dit.
   Och planen är enkel; jobb och bostad. Vad mer kan jag planera? Jag kan jue inte direkt bygga mitt egna hus där eller skapa ett eget jobb. Jag måste sälja in mig hos någon för bådadera. Och det är det jag sysselsatt mig den senaste veckan.
   Och alla som kontaktat mig ang. jobb frågar mig om bostadsfrågan; bor jag i Stockholm? Nej. Jag är ännu kirunabo som söker efter bostad. Och jag ser det som för att lyckas få ett jobb måste jag flytta dit. Och ändå säger mina föräldrar att jag inte får flytta utan att ha ett jobb för då kan jag inte finansiera det hela. De påpekar också att man bör inte flytta som inneboende utan att (enligt mamma) så flyttar alla till en farbror eller dylikt... Jag har en faster och farbror i Stockholm, men jag får inte åka dit för dem heller!
  
Uff, saker behöver inte vara så svåra och komplicerade. Jag har lärt mig att man ska vara beslutsam och ta för mig, och vad mina päron än säger så är det jue dem som lärt mig det. Vill du någonstans här i livet så får du ta för dig, och oftast behövs snabba beslut för att någonting ska bli gjort.
 
Jag är så less på att folk bara förväntar sig en massa saker av en hela tiden. Jag vet människor som flyttat till Australien utan jobb! Jag vet människor som flyttat till Irland utan jobb! Och här har jag en massa jobberbjudande som jag inte ens "får ta" för mina föräldrar.
   Först sökte jag som servitris och bartender - naturligt, för det är någonting jag trivs i och som jag har arbetserfarenhet inom. Men då blev min mor så hysterisk - varför måste jag jobba kvällstid?
   Jaha, jag började söka jobb som säljare. Ja, men det är jue skitjobb! Hur kan du vilja jobba med någonting sådant? Söker du jobb genom arbetsförmedlingen hittar du inga annonser för butiksbiträden, de sker oftast på plats (ännu en anledning till varför man bör vara på plats och söka jobb). 
   Alla jobb jag söker säger pappa är skitjobb... ja, men vad förväntar han sig? En 19-årig tjej med knappa arbetserfarenheter och utan utbildning. Vad förväntar han sig? Som om inte hans första jobb i gruvan var ett skitjobb! 

Det hela behöver inte vara så jobbigt. Jag önskar innerligt att jag älskade Kiruna och ville bo kvar hos mina päron resten av mitt liv, men jag vill tyvärr inte det! Och nu försöker jag ta tag i min livssituation och göra det jag vill och det enda jag möts av är motstreidigheter från min familj. Och det värsta är att för att de är min familj så måste jag lyssna på dem och ta hänsyn till vad dem vill. Och därför blir allt bara en jobbig. 
   Varje dag är en kamp. Jag söker jobb, jag söker bostad. Jag får svar. Jag måste bråka med mina föräldrar.

Min pappa gick iaf med på att det inte var så dumt att åka på arbetsintervju, även om han tycker att jag inte borde ta dem utan vänta på någonting bättre. Vadå bättre? Han krävde ett dagsjobb, jag fixade ett, men det är ändå inte bra! Och om jag ska jobba i affärer kan jag inte söka ifrån Kiruna, men ändå får jag inte flytta utan jobb och argh.
   Måste allt vara så jävla jobbigt och komplicerat?