Panik
Det är konstigt hur man ena stunden kan vara på topp och i nästa stund på botten. Men jag ska vara ärlig: jag känner mig som en väldigt misslyckad människa just nu.
Igår kunde jag som vanligt inte somna utan vred och vände mig. Efter ett x antal vridningar insåg jag att jag är den enda av mina vänner som ännu bor hemma. Hur jävla patetiskt är inte det? T.o.m. min syster som är otroligt mammakär hade flyttat hemifrån i min ålder. Hur fan gick det här till?
Är jag bara misslyckad, patetisk människa eller lat?
För så jävla svårt kan det väl inte vara att flytta härifrån? Man hör om kirunabor som sticker iväg. Varför gör inte jag det? Alla människor jag har pratat med har sagt att det är lättare att få jobb på plats än att jag sitter här och söker. Men det är väl mina pärons ord som ringer i öronen. "Du får inte flytta om du inte har ett jobb!" Men jag lider jue inte direkt av pengabrist, kan man väl inte göra om man har en egen ekonomisk rådgivare?
Och inte ville de att jag skulle ut och resa, men jag gjorde det iaf. Så vad väntar jag på?
Jag orkar inte bo hemma. Min mor och far är säkert jättesöta och gulliga men jag avskyr dessa frågor varje dag: "Vad ska vi äta?" och: "Vart ska du nu? Vad ska du göra idag?"
Privatliv, tack!
Jag tycker jue inte ens om att planera, men så länge jag bor i detta hus måste jag ha lagt upp mina planer för dagen lagom till 12:00 så min mor och far vet för då ska vi jue planera om matlagning och så ska jue deras åsikter räknas med i mina dagsplaner och argh, jag blir galen! Jag har jue för fan levt ensam i 5½, långt ifrån vänner och min familj. Jag stod på egna ben, jag var en egen individ. Jag handlade mat och lagade den, besökte städer som var mycket större än Stockholm. Om någonting gick fel hade jag ingenstans att vända mig förutom till mig själv.
Jag kan inte gå tillbaka till det här livet. Jag kvävs. Tre dagar var nog innan jag fick panik.
