fjaellsson

Jag har varit ensam i ett dygn nu. Och det känns inte bra alls. Och jag vet inte vad som känns värst; att sakna någon, eller att vara den som saknar.

Hittade Lars Winnerbäck. Kom änglar är otroligt vacker, så här kommer texten till den!

Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet'
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna

O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och dom himmelska ben som jag ville förtära dom gick
där ifrån

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Och du somna' den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
o om nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten

Så kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

För så kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annan stans

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
medan allt fryser till is

Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...

Jag gissar att jag är less på att leva ensam nu. Jag är väl i grund och botten en förhållandemänniska. Jag vill bara bli kär och brinna för någon igen. Vad är livet värt, om man inte har någon att dela den med? Och helt plötsligt så ångrar jag allt jag har gjort. Mot min förra, mot de jag träffat nu. Livrädd för att binda mig, men hopplös på att leva ensam. Är jag inte patetisk, egentligen?