Livets orättvisor
Måste säga att blogg.se är en allmänbildande sida. Nu har jag lärt mig både varför man firar fettisdag och våffeldagen! Synd nog så jobbar jag långpanna imorgon så kan nog inte önska mig våfflor. Blir antagligen att äta hos farmor. Men hon gör god mat hon också :)
Tog och vilade idag lite innan maten, kände mig så trött efter nattens få timmar med sömn. Men det gick inte. Då skulle det minsann ringa i telefonen. Och nu efter middagen när jag vaknat till liv, då svarar ingen när man ringer upp. Just typiskt. Jag tror telefoner är inställda på att bara ringa när man inte har tid.
I fredags skrev jue min kollega till mig och ville att jag skulle ta hans pass eftersom han hade fått dåliga nyheter och kände sig deprimerad. Jag bad honom skriva till en annan kollega och fråga istället eftersom jag tänkte gå ut. Han hörde inte av sig mer så jag gissade att det löst det.
Idag träffade jag honom och det visade sig att han fått gå och jobba. Än värre var att han berättade idag varför han känt sig deprimerad, vilket jag inte ska publicera här. Men gissa om jag fick dåligt samvete. Fy fan... Han hade verkligen fått dåliga nyheter. Jag blev helt... lamslagen när han berättade det. Det värsta är väl att man egentligen ingenting kan säga. Jag bara ryste till och insåg att vissa människor har riktiga problem. Här låser jag in mig i rädsla och panik, men mina problem kan jue i alla fall lösas, det hela behöver bara lite tid. Sådan tur har inte han.
Om vi ska vara religösa (Vilket jag verkar ha blivit med min nya ödetstro med lite inslag av buddism... beroende på vilket humör jag är. Hade jag levt för 1000 år sedan hade jag säkert kunna starta en ny religion.) så känns det nästan som att mitt fylleslag och ångest var ett straff för att jag plågade en annan människa. Självklart är detta dumt att tänka eftersom jag aldrig kunnat föreställa mig denna nyhet i mina vildaste fantasier, men ändå... Det är väl dumt att ha dåligt samvete över någonting som jag inte kunnat förutspå, men jag har det.
Inte för att han antagligen mår bättre av mitt medlidande. Men ville bara skriva några rader om det. Fy fan. Jag ska aldrig i mitt liv gnälla igen. Eller försöka i alla fall. Livet är fan orättvist. Det är så sjukt vrickat att ja... finns inga ord att förklara det.
Jag är så less på att dåliga saker händer bra människor. Fast egentligen är vi väl alla goda innerst inne, t.o.m. jag. Så det hade väl varit orättvist vem det än hade drabbat. Men det är alltid jobbigt när det är någon i ens närhet, även om han inte är en av mina närmre vänner.
Nej, ska väl försöka ringa mina samtal igen och se om jag kommer fram.
Tog och vilade idag lite innan maten, kände mig så trött efter nattens få timmar med sömn. Men det gick inte. Då skulle det minsann ringa i telefonen. Och nu efter middagen när jag vaknat till liv, då svarar ingen när man ringer upp. Just typiskt. Jag tror telefoner är inställda på att bara ringa när man inte har tid.
I fredags skrev jue min kollega till mig och ville att jag skulle ta hans pass eftersom han hade fått dåliga nyheter och kände sig deprimerad. Jag bad honom skriva till en annan kollega och fråga istället eftersom jag tänkte gå ut. Han hörde inte av sig mer så jag gissade att det löst det.
Idag träffade jag honom och det visade sig att han fått gå och jobba. Än värre var att han berättade idag varför han känt sig deprimerad, vilket jag inte ska publicera här. Men gissa om jag fick dåligt samvete. Fy fan... Han hade verkligen fått dåliga nyheter. Jag blev helt... lamslagen när han berättade det. Det värsta är väl att man egentligen ingenting kan säga. Jag bara ryste till och insåg att vissa människor har riktiga problem. Här låser jag in mig i rädsla och panik, men mina problem kan jue i alla fall lösas, det hela behöver bara lite tid. Sådan tur har inte han.
Om vi ska vara religösa (Vilket jag verkar ha blivit med min nya ödetstro med lite inslag av buddism... beroende på vilket humör jag är. Hade jag levt för 1000 år sedan hade jag säkert kunna starta en ny religion.) så känns det nästan som att mitt fylleslag och ångest var ett straff för att jag plågade en annan människa. Självklart är detta dumt att tänka eftersom jag aldrig kunnat föreställa mig denna nyhet i mina vildaste fantasier, men ändå... Det är väl dumt att ha dåligt samvete över någonting som jag inte kunnat förutspå, men jag har det.
Inte för att han antagligen mår bättre av mitt medlidande. Men ville bara skriva några rader om det. Fy fan. Jag ska aldrig i mitt liv gnälla igen. Eller försöka i alla fall. Livet är fan orättvist. Det är så sjukt vrickat att ja... finns inga ord att förklara det.
Jag är så less på att dåliga saker händer bra människor. Fast egentligen är vi väl alla goda innerst inne, t.o.m. jag. Så det hade väl varit orättvist vem det än hade drabbat. Men det är alltid jobbigt när det är någon i ens närhet, även om han inte är en av mina närmre vänner.
Nej, ska väl försöka ringa mina samtal igen och se om jag kommer fram.
Kommentarer
Trackback
