fjaellsson

Igår var en rolig dag. Jag hann med så många tv-program!

Jag hann med:
*Gossip Girl
*Halva The 70's show
*Slutet av Top model
*Sex & the city
*Du är vad du äter
*Halva How I met your mother
*Halva Vänner
*Mannen som talar med hundar
*Hundcoachen
*Halva Sex and the city
*Halva South Park
*Big brother (1½ avsnitt)
*Ytterligare halva Sex and the city

Jag som annars i princip aldrig ser på tv, det där var en ny upplevelse. Man behöver verkligen inte inga vänner när man har en tv, man kan få tiden att gå i alla fall. Det kanske bara inte är lika roligt ;p

Idag är det en underbart vacker dag, som vanligt nu för tiden. Solen skiner men det har ännu inte hunnit bli så där svinigt varmt här inne. Blev inte mycket sömn för mig inatt, så lär vara trött nu när jag ska till jobbet. Får se om vi kan städa någonting eller om man kan sitta utomhus och sola istället, låter mycket trevligare :)

Uff, kom plötsligt på att man jag måste tanka innan jobbet. Skulle jue ha gjort det igår... varför gjorde jag inte det? Nu får jag stressa, uscha. Visserligen tar jag mig antagligen till Jukkas och tillbaka på den soppan som jag har... men ifall att. Man vet aldrig.

Jag är väldigt mycket för "ifall att" har jag märkt ;P Det är väl för ingenting blir någonsin som man planerar, så planerar man in ett ifall att så blir man inte besviken... eller någonting sådant ;P

Aja, det är faktiskt trevligt att jag inte är den enda som saknar. Även om jag klarar mig bra på egen hand. Det är väl bättre att leva ensam än att göra någon annans liv förjävligt ;P
   Nog för att jag brukar vara ganska tyst av mig. Det är väl det som är felet med mig... att jag aldrig är en medelmåtta. Antingen är jag tyst eller så skriker jag. Antingen är jag vit eller svart. Antingen är jag bäst eller sämst.
   När jag berättade det för Erik skrattade han. Så om du vill ha lite action och lite oförutspådda händelser - bjud in mig i ditt liv ;) Jag med den "ovanligt sexuella dragningskraften" - som om det är någonting jag skulle vara stolt över.
   Okej, nu börjar jag med mitt gamla samma prat igen (det är för att jag inte har förlåtit mig själv ännu, men jag måste jue fan försöka vara någorlunda normal), men mitt liv känns ibland bara så jävla upp-och-ned att jag börjat tro att det måste finnas en gud där uppe som älskar att driva med mig.
  
Äh, jag vet, jag är ansvarig för allt som sker i mitt liv. Men jag måste erkänna att ibland tror jag på ödet. Det känns som att allt som händer måste ske av en anledning. Det är sällan en människa kommer in i mitt liv utan att ge ett avtryck och att varje händelse jag är med i finns en lärdom. Men det kanske bara är jag som har en jävla talang att komma människor för nära och som utsätter mig för extrema händelser bara för att inte bli uttråkad?

Nu ska jag sluta prata skit, det är säkert mitt överdrivna tv-tittande igår som fick igång dessa tankar. About love, the truth and what you mean for me... (Jon Bon Jovi - Bed of roses). Ska göra mig i ordning för jobbet istället.

Puss och kram!