Now the old king is dead
Deprissionen över fredagens fylleslag sitter kvar. Jag använde det som ursäkt för att inte gå ut på promenad i morse, trots att solen skiner.
Var faktiskt tvungen att flytta datorn till sängen, för såg varken skärmen där jag har datorn i vanliga fall och så höll jag på att svettas ihjäl så solskenet sken rakt på mig.
Nu har det snart gått en vecka. Vilket fiasko. Jag fattar ingenting, men din röst behövdes igår. Jag hoppas jag får se dig idag, även om du inte lär röra vid mig. Jag hatar det faktum att du faktiskt fått så stor del i mitt liv.
Fan, den här helgen är nog första på väldigt, väldigt länge som jag känt mig så förfärligt ensam. Det är en jobbig känsla. Men jag är jue inte ensam, jag har Erik. Även om han inte är här så finns han alltid där för mig. Han svarade igår när jag ringde och var ledsen, även om jag i princip inte orkade prata. Och han sa att jag kunde ringa igen om jag behövde det. Så beter sig en riktig vän.
Blääh... dumma fylleslag. Bara fatt jag är så korkad och inte har någon diciplin har jag plötsligt väckt alla demoner som hade gått och lagt sig för ett tag. Och nu är allt bara så övervälmande. Det värsta är väl det faktum att man aldrig får visa sig som man är. Varför denna spärr? Kanske av känslan att ingen skulle tro på en...
Nej, det är lika gärna att fortsätta le och låtsas som ingenting. Jag vill bara inte bli som i höstas igen. Jag får inte stänga av igen.
Nej, jag behöver komma ifrån den här staden. Det finns så mycket här som håller demonerna levande. För mycket ont i staden som Gud glömde bort.
Äh, är väl inget fel på staden i sig. Bara att det hänt för mycket här som jag inte orkar med. Hoppas jag har ett problem mindre nu, hoppas, hoppas! Han har fått mig att må dåligt länge nu, så jag hoppas, hoppas... Skit samma vad ni tycker, så länge jag inte är underbar längre så är det en seger.
Nej, man, hårig och tjock skulle man vara! Då hade jag i alla fakk haft x antal problem mindre. Men äscha, jag ska inte gnälla. Det kommer säkert någonting gott ur allting.
Alltså jag vet jue att allt jag gör har en grund någonstans. Så korkad är jag inte. Det är jobbigt att alltid överanalysera sig själv. Och sedan tvinga sig att vara så ärlig att berätta om sina misstag till både sig själv och andra. Men det känns viktigt på något sätt. Genom att vara ärlig om det otrevliga är som ett sätt att vara självkritisk och lära sig någonting ur situationen. Utvecklas som människa.
Uff, så mycket skit jag pratar. Detta lär väl raderas ;P
Hoppas dock jag får se dig så jag får en anledning att le idag!
Var faktiskt tvungen att flytta datorn till sängen, för såg varken skärmen där jag har datorn i vanliga fall och så höll jag på att svettas ihjäl så solskenet sken rakt på mig.
Nu har det snart gått en vecka. Vilket fiasko. Jag fattar ingenting, men din röst behövdes igår. Jag hoppas jag får se dig idag, även om du inte lär röra vid mig. Jag hatar det faktum att du faktiskt fått så stor del i mitt liv.
Fan, den här helgen är nog första på väldigt, väldigt länge som jag känt mig så förfärligt ensam. Det är en jobbig känsla. Men jag är jue inte ensam, jag har Erik. Även om han inte är här så finns han alltid där för mig. Han svarade igår när jag ringde och var ledsen, även om jag i princip inte orkade prata. Och han sa att jag kunde ringa igen om jag behövde det. Så beter sig en riktig vän.
Blääh... dumma fylleslag. Bara fatt jag är så korkad och inte har någon diciplin har jag plötsligt väckt alla demoner som hade gått och lagt sig för ett tag. Och nu är allt bara så övervälmande. Det värsta är väl det faktum att man aldrig får visa sig som man är. Varför denna spärr? Kanske av känslan att ingen skulle tro på en...
Nej, det är lika gärna att fortsätta le och låtsas som ingenting. Jag vill bara inte bli som i höstas igen. Jag får inte stänga av igen.
Nej, jag behöver komma ifrån den här staden. Det finns så mycket här som håller demonerna levande. För mycket ont i staden som Gud glömde bort.
Äh, är väl inget fel på staden i sig. Bara att det hänt för mycket här som jag inte orkar med. Hoppas jag har ett problem mindre nu, hoppas, hoppas! Han har fått mig att må dåligt länge nu, så jag hoppas, hoppas... Skit samma vad ni tycker, så länge jag inte är underbar längre så är det en seger.
Nej, man, hårig och tjock skulle man vara! Då hade jag i alla fakk haft x antal problem mindre. Men äscha, jag ska inte gnälla. Det kommer säkert någonting gott ur allting.
Alltså jag vet jue att allt jag gör har en grund någonstans. Så korkad är jag inte. Det är jobbigt att alltid överanalysera sig själv. Och sedan tvinga sig att vara så ärlig att berätta om sina misstag till både sig själv och andra. Men det känns viktigt på något sätt. Genom att vara ärlig om det otrevliga är som ett sätt att vara självkritisk och lära sig någonting ur situationen. Utvecklas som människa.
Uff, så mycket skit jag pratar. Detta lär väl raderas ;P
Hoppas dock jag får se dig så jag får en anledning att le idag!
Kommentarer
Trackback
