En konstig vecka fylld med funderingar
Det här har varit en konstig vecka. En vecka som inte alls sett ut som mina veckor brukar göra. Jag fattar egentligen ingenting, jag känner mig bara förvirrad. Som om jag åkt denna karusell allt för många gånger och blivit yr. Vi kan jue i alla fall konstatera att saker aldrig blir som man tänkt sig och att människor är väldigt, väldigt olika.
Ett bra exempel på människors olikheter är att jag hamnade mitt i en konflikt nu i veckan. Jag var inte desto mer inblandad, men jag råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt så jag var den som fick höra om konflikten av båda deltagarna.
Det var ingen större konflikt utan bara ett stort missförstånd ifrån båda partnerna (kan jag konstatera som inte var inblandad), men det intressanta var att bådas resonemang faktiskt lät vettiga. Jag kunde inte direkt välja vem som hade "rätt" och vem som hade "fel", eftersom det inte fanns något sådant. Bara att det var två människor som reagerade helt olika på ett konstanterande. Det var faktiskt intressant.
En annan sak som jag har tänkt på är det här "förälskelse vid första ögonkastet". Visst kan det väl funka, fast jag ser det bara som attraktion. Enligt mig förälskar man sig i en person då man lär känna denna och får se dess starka och svaga sidor. När man kommer in "under huden" på dem.
Det jag inte kan förstå är hur en människa kan förälska sig i någon annan vid första ögonkastet, lära känna människan och trots att allt inte går åt rätt håll vara lika förälskad. Då börjar man fundera på om det är riktig förälskelse eller bara ren envishet. Envishet som i att man träffar en människa som man fastnar vid, men trots att denna gör dig besviken så "måste" du hålla kvar vid honom/henne bara för det där första ögonkastet som gjorde så stort intryck.
Om vi nu ska tro på det där med riktig förälskelse vid första ögonkastet så skulle det väl bero på att man känner en samhörighet med den andra personens själ. Och i så fall är min själ inte särskilt klok för jag känner aldrig samhörighet med någon annan. Först måste människan ungefär stå ut med mig i ett år, sedan kanske jag vågar lita på denna.
Det var en annan diskussion som jag också hunnit med den här veckan: (Mycket psykologi den här veckan, bra träning inför framtiden!) Angående förtroende och respekt. Min samtalspartner hävdade att han utgår ifrån att han kan lita på allt och alla, men sviker någon hans förtroende är det kört och man måste kämpa för att få det tillbaka. Med respekt ansåg han att det var någonting som man förtjänar, att han accepterar människor men de måste vinna hans respekt.
Jag resonerar helt tvärtom. Jag utgår alltid ifrån att man inte kan lita på någon till 100%. Det är inte för att jag är pessimistisk, utan bara av erfarenheter är det svårt att alltid kunna ställa upp. Därför vill jag först lära känna människan, se om denna människa anser som jag att "samma saker" är någonting man bevarar (människor sviker oftast inte av ren elakhet utan bara för att de inte anser att samma sak som du anser är någonting "hemligt"). Därmed måste man vinna min tillit.
Angående respekt så har jag svårt att greppa det ordet. Jag accepterar och respekterar att alla är olika. Och därmed behövs inte respekten vinnas. Det är väl snarare om man vill "höja sig i rang" i mina ögon.
Det är väl både tjusningen och missnöjet angående umgänge (ursäkta om jag skriver dålig svenska, men jag är ganska trött). Vi alla är olika och vi alla tänker på olika sätt. Det finns inget direkt rätt eller fel, utan i möten med andra människor handlar det i grund och botten om vilka man passar mer eller mindre ihop med. Det finns ingen människa där ute som kommer ställa upp till 100% och aldrig göra dig besviken, det skulle i så fall vara din klon. Och det finns ingen människa som är en idiot till 100%, bara någon som tänker alldeles för olikt dig för att ni ska komma överrens.
Oj, oj, oj vad jag var filosofisk! Det måste bero på vinet. (Var lugna, jag super inte för att bli full. Men eftersom jag öppnade flaskan förra veckan måste jag jue dricka upp vinet innan det blir dåligt... och vin är gott. Tror jag ska dela resten av flaskan med mamma imorgon.)
Jag känner mig bara förvirrad just nu. Känns som att mitt liv vänts helt upp och ned. Vem är vem i denna cirkus? Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill människorna omkring mig?
Snart är denna period i mitt liv slut. Mitt liv i Icebar. Jag måste säga att dessa få månader gjort stort intryck på mig, det där stället är faktiskt inte som något annat. Människor där, både personalen och gästerna... Man kommer så nära alla där, man får se så många olika livsöden.
Nu är jag allt för trött för detta svammel. Min underbara säng väntar!
God natt.
Ett bra exempel på människors olikheter är att jag hamnade mitt i en konflikt nu i veckan. Jag var inte desto mer inblandad, men jag råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt så jag var den som fick höra om konflikten av båda deltagarna.
Det var ingen större konflikt utan bara ett stort missförstånd ifrån båda partnerna (kan jag konstatera som inte var inblandad), men det intressanta var att bådas resonemang faktiskt lät vettiga. Jag kunde inte direkt välja vem som hade "rätt" och vem som hade "fel", eftersom det inte fanns något sådant. Bara att det var två människor som reagerade helt olika på ett konstanterande. Det var faktiskt intressant.
En annan sak som jag har tänkt på är det här "förälskelse vid första ögonkastet". Visst kan det väl funka, fast jag ser det bara som attraktion. Enligt mig förälskar man sig i en person då man lär känna denna och får se dess starka och svaga sidor. När man kommer in "under huden" på dem.
Det jag inte kan förstå är hur en människa kan förälska sig i någon annan vid första ögonkastet, lära känna människan och trots att allt inte går åt rätt håll vara lika förälskad. Då börjar man fundera på om det är riktig förälskelse eller bara ren envishet. Envishet som i att man träffar en människa som man fastnar vid, men trots att denna gör dig besviken så "måste" du hålla kvar vid honom/henne bara för det där första ögonkastet som gjorde så stort intryck.
Om vi nu ska tro på det där med riktig förälskelse vid första ögonkastet så skulle det väl bero på att man känner en samhörighet med den andra personens själ. Och i så fall är min själ inte särskilt klok för jag känner aldrig samhörighet med någon annan. Först måste människan ungefär stå ut med mig i ett år, sedan kanske jag vågar lita på denna.
Det var en annan diskussion som jag också hunnit med den här veckan: (Mycket psykologi den här veckan, bra träning inför framtiden!) Angående förtroende och respekt. Min samtalspartner hävdade att han utgår ifrån att han kan lita på allt och alla, men sviker någon hans förtroende är det kört och man måste kämpa för att få det tillbaka. Med respekt ansåg han att det var någonting som man förtjänar, att han accepterar människor men de måste vinna hans respekt.
Jag resonerar helt tvärtom. Jag utgår alltid ifrån att man inte kan lita på någon till 100%. Det är inte för att jag är pessimistisk, utan bara av erfarenheter är det svårt att alltid kunna ställa upp. Därför vill jag först lära känna människan, se om denna människa anser som jag att "samma saker" är någonting man bevarar (människor sviker oftast inte av ren elakhet utan bara för att de inte anser att samma sak som du anser är någonting "hemligt"). Därmed måste man vinna min tillit.
Angående respekt så har jag svårt att greppa det ordet. Jag accepterar och respekterar att alla är olika. Och därmed behövs inte respekten vinnas. Det är väl snarare om man vill "höja sig i rang" i mina ögon.
Det är väl både tjusningen och missnöjet angående umgänge (ursäkta om jag skriver dålig svenska, men jag är ganska trött). Vi alla är olika och vi alla tänker på olika sätt. Det finns inget direkt rätt eller fel, utan i möten med andra människor handlar det i grund och botten om vilka man passar mer eller mindre ihop med. Det finns ingen människa där ute som kommer ställa upp till 100% och aldrig göra dig besviken, det skulle i så fall vara din klon. Och det finns ingen människa som är en idiot till 100%, bara någon som tänker alldeles för olikt dig för att ni ska komma överrens.
Oj, oj, oj vad jag var filosofisk! Det måste bero på vinet. (Var lugna, jag super inte för att bli full. Men eftersom jag öppnade flaskan förra veckan måste jag jue dricka upp vinet innan det blir dåligt... och vin är gott. Tror jag ska dela resten av flaskan med mamma imorgon.)
Jag känner mig bara förvirrad just nu. Känns som att mitt liv vänts helt upp och ned. Vem är vem i denna cirkus? Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill människorna omkring mig?
Snart är denna period i mitt liv slut. Mitt liv i Icebar. Jag måste säga att dessa få månader gjort stort intryck på mig, det där stället är faktiskt inte som något annat. Människor där, både personalen och gästerna... Man kommer så nära alla där, man får se så många olika livsöden.
Nu är jag allt för trött för detta svammel. Min underbara säng väntar!
God natt.
Kommentarer
Trackback
