Ångest, ångest, ångest
Meep. Hemma på rast.
Jag känner mig helt förstörd. Känns som om jag åkt med en bil 150km/h rakt in i en vägg.
Pratat med min psykolog (Erik) hela dagen. Gråtit flera gånger. Var svinjobbigt att vara söt och trevlig på jobbet. Fan, fan, fan. Jag har blivit helt knäckt alltså. Ångest, ångest, ångest. Det tar aldrig slut! Vet inte vad jag ska göra för att få det här ur skallen.
Jag vet att det är självförvållat och vill inte ha något medlidande. Jag skriver bara för att... försöka få det ur skallen.
Jag tål inte sprit, jag tål inte att bli full. Jag blir någon annan, det är inte jag. Jag tappar kontrollen, hämningarna, jag har inget omdöme. Och jag svek mig själv. Jag visste allt det här och ville inte, ändå vandrade jag längst den stigen. Jag är så besviken på mig själv som inte går att beskriva.
Det är illa att svika en vän, men nästan värre att svika sig själv.
Varför har jag problem? Jag vill också kunna gå ut och roa mig utan problem, som alla andra ungdomar. Men jag kan inte det. Jag tål det inte. Vad är det för idé att försöka. Först ska jag ta itu med mina normala problem och sedan med mina alkoholproblem. Fast visserligen, när jag tagit itu med mina vanliga problem kanske jag inte kommer ha några alkoholproblem... allt hänger ihop.
Aja, halva segern är att inse sitt problem. Sedan kommer man fram till en lösning. Sedan löser man det. Men för att komma till steg 2 och 3 måste man inse sitt problem.
Aja, tur att jag har Erik i mitt liv. Jag har verkligen välsignats med världens bästa vän. Vad vore jag utan honom? Tack, tack, tack!
Jag känner mig helt förstörd. Känns som om jag åkt med en bil 150km/h rakt in i en vägg.
Pratat med min psykolog (Erik) hela dagen. Gråtit flera gånger. Var svinjobbigt att vara söt och trevlig på jobbet. Fan, fan, fan. Jag har blivit helt knäckt alltså. Ångest, ångest, ångest. Det tar aldrig slut! Vet inte vad jag ska göra för att få det här ur skallen.
Jag vet att det är självförvållat och vill inte ha något medlidande. Jag skriver bara för att... försöka få det ur skallen.
Jag tål inte sprit, jag tål inte att bli full. Jag blir någon annan, det är inte jag. Jag tappar kontrollen, hämningarna, jag har inget omdöme. Och jag svek mig själv. Jag visste allt det här och ville inte, ändå vandrade jag längst den stigen. Jag är så besviken på mig själv som inte går att beskriva.
Det är illa att svika en vän, men nästan värre att svika sig själv.
Varför har jag problem? Jag vill också kunna gå ut och roa mig utan problem, som alla andra ungdomar. Men jag kan inte det. Jag tål det inte. Vad är det för idé att försöka. Först ska jag ta itu med mina normala problem och sedan med mina alkoholproblem. Fast visserligen, när jag tagit itu med mina vanliga problem kanske jag inte kommer ha några alkoholproblem... allt hänger ihop.
Aja, halva segern är att inse sitt problem. Sedan kommer man fram till en lösning. Sedan löser man det. Men för att komma till steg 2 och 3 måste man inse sitt problem.
Aja, tur att jag har Erik i mitt liv. Jag har verkligen välsignats med världens bästa vän. Vad vore jag utan honom? Tack, tack, tack!
Kommentarer
Trackback
