fjaellsson

Idag började jag känna mig ensam. Första dagen sedan jag flyttade har jag haft tid att bara varva ned och spendera en hel dag i sängen utan att ha en massa måsten att göra (jo, jag hade måsten men de var inte alltför viktiga så jag sköt upp dem till imorgon). Och med mig, självklart, så ger man mig tid så börjar tankeverksamheten gå igång och då är oftast mina tankar allt mörkare.

Jag tycker själv att jag är jäkla bra på att hålla mig själv positiv. Ex. När jag sa att jag skulle åka utomlands ensam sa alla: "Men vad tråkigt du kommer ha det, vad ensam du kommer känna dig." Inte en enda person sa: "Vad modigt av dig!"
   Sammanfattning: Människor är negativa. Ger du dem en chans kommer de att hitta det negativa åt dig. Speciellt om du tänker "outside the box", det är bara att se på alla framgångsrika uppfinnare genom tiderna - folk trodde de var galna. Men trots alla mina, många gånger ansedda, galna beslut lyckas jag hålla positiviteten uppe och pusha mig själv. Oavsett om jag får höra vilka skitjobb jag får, hur ensam jag kommer vara osv.

Jag råkar vara den här personen som simmar motströms. Jag kan väl helt enkelt inte tacka nej till en utmaning. Anledningen till det är väl helt enkelt tristess. Är saker enkela så är de tråkigt för mig. Skulle någon erbjuda mig någonting skulle jag troligtvist tacka nej. T.ex. förra året hade jag kunnat ta hjälp av kontakter för att få mitt jobb. Men jag valde att sköta det på egen hand. Och jag kommer alltid göra så här. Välja den svåra vägen framför den lätta. Varför gå runt hindrena när du kan hoppa över dem?

Jag har läst andras kommentarer och ser hur enkelt de har att säga hur bra de är, vilket jag finner mycket svårt. Ger jag mig själv ros måste jag ge mig själv ris. Dåålig egenskap. Så nu tänkte jag försöka mig på det här med att hävda mig själv!
   Som sagt: Jag älskar utmaningar. Det är därför jag reser utomlands ensam. Det är därför jag flyttar till Stockholm utan någon vidare god anledning. Sedan att jag socialt sett är ett mongo, det kan jag inte hjälpa (där kom riset upp, jag är så dålig på det här!) - man föds med olika egenskaper. Jag blev en kämpe som har det jävligt svårt med den sociala biten. Så därför kan jag göra sådana här val att göra saker på egen hand - jag trivs bäst själv, har jag någon i min närhet tycker jag de ger mig så mycket negativitet som jag sedan måste omvandla till positivitet - det tar tid och energi. Och jag har jue insett med mig själv att vill jag någonting så fixar jag det.

Så ja, jag tycker jag får vara stolt över att inom en månad fixat en lägenhet med godtagbar hyra med ett godtagbart avstånd. Jag tycker jag får vara stolt över att jag fixade jobb och dessutom uppgraderade till heltid efter enbart 2 veckors jobb - dessutom, som ett socialt mongo, är jag stolt över att det faktiskt inte var mina jobbresultat som uppgraderade mig (där är jag medel) utan för att jag gett ett bra, personligt intryck. Och kan jag få ledningen att tro på mig, då borde det väl inte vara så himla svårt att få mig själv att tro på mig själv? Oavsett om jag bor i ett betongghetto eller har ett skitjobb, som folk så gärna vill påpeka till en. Negativiteten, igen. Kanske om jag börjar hävda mig mer vågar de inte försöka trycka ned mig? Eller kanske är avundsjuka på min personliga framgång? (Det här är bara spekulationer)

Det här jobbet har 2 fördelar för min del, personliga egenskaper.
1. De uppskattar självinsikt. (Tro mig, att ha självinsikt är mestadels bara skit men nu har jag äntligen funnit människor som uppskattar denna egenskap!)
2. De uppskattar tävlingsmänniskor. (A.k.a. prestationsångest. Att ha drivet i sig att oavsett resultat aldrig luta sig tillbaka och vara nöjd utan att höja ribban.)

Oj, så långt detta blev! Men jag behövde väl tala ut med mig själv.
   Och angående att känna sig ensam... Ja, jag känner mig ensam just nu. Men om jag jämför mitt liv nu och mot det jag troligtvist skulle ha haft i Kiruna är detta att föredra. Nu kan jag bara gå framåt, i Kiruna var det mestadels elände på alla plan och jag är glad över att slippa vissa människor i mitt liv. Dessutom är detta bara början.
   Och med handen på hjärtat - om någon hade sagt; "Jag vill också flytta till Stockholm, ska vi flytta tillsammans?" hade jag nog valt en annan stad. Att ha någon att hålla i handen är inte tillräckligt stor utmaning för mig.