fjaellsson

Vanligtvist är söndagar den dag som folk tycker minst om. En seg, tråkig dag. Fast jag måste säga att jag tycker om söndagar. Söndagar är den dagen jag skärper mig och gör sådana där nyttiga och tråkiga saker. Så idag har jag planerat att tvätta, dammsuga, diska och handla. Känner mig så duktig!

Den senaste veckan fick jag nästan ihop 50h med jobb, woho :) Men snacka sliten jag var igår! Efter att ha spenderat en hel vecka med att sova 3-6h, sticka hemifrån 05:45 och komma hem mellan 21:45-22:45 så orkade jag inte göra annat än att ligga i sängen och se på program som "Min hund styr mitt liv" och en sväng av "Tipslördag" (det är höjden på lathet när man inte ens orkar zappa utan ser det som bjuds av kanalen). 
   Eftersom jag hade pratat med farmor och råkat nämna att jag funderade på att komma förbi så fick jag en massa samtal från henne; "När kommer du?". Till slut fick jag ta mitt feta arsle ur sängen och hoppa in i duschen innan jag sprang ned till bussen. Tog 1h och 20min att ta mig från Märsta till Södertälje...

Men jag ångrade det inte, för igår hade jag en trevlig middag med min farmor, farfar, farbror, faster och fasters man. Kändes trevligt, eftersom jag inte har haft särskilt bra kontakt med pappas sida av släkten. Man känner sig lite som en främling i en god sammansvuren krets, men jag är jue absolut välkommen och nästa vecka är jag bjuden på middag för att fira Arilds (fasters man) födelsedag. Jag ser framemot god mat och vin, ska bli jätteroligt :)

Fulla vänner är roliga, speciellt när det är fulla vänner man inte träffat på ett halvår. Förstår inte varför han absolut skulle prata med mig, men jag har väl gott inflytande eller något. (Fick höra igår att jag var en ängel av en annan... man tackar och bockar! Fina ord är alltid trevliga att höra, speciellt när de flesta människorna nu för tiden verkar ha så svårt att hitta dem...)
   Inte för att jag var direkt hjälpsam till det problem han hade. Sedan ville han komma och bo hos mig... Vi har inte träffats på ett halvår och han ska bo hos mig och min farbror medan jag jobbar mellan 20-50h? Hum... Dessutom så höll han på att ringa mig hela natten. Klockan 1, klockan 2, klockan 3, klockan 6... Jag sover faktiskt om nätterna :(

Men jag pratade dock med många trevliga människor igår! Roligast var väl en kille som jag har börjat prata med mycket på senaste tiden som jag alltid har väldigt intressanta diskussioner med. Vi är hemska på att hålla konversationen på en "normal" nivå som jobb och vad man har gjort ihelg osv. Vi glider alltid in på psykologi och filosofi och analyserar. Det här kanske låter jättetråkigt, men jag måste säga att dessa konversationer är väldigt stimulerande för mig!
   Det är roligt hur allt har utvecklat sig egentligen. För vi träffades i Napoli i somras när jag försökte hitta tåget som gick mot Sorrento. En kanadensare kom fram och hjälpte mig och vi började prata och jag nämnde att jag kom från Sverige. Då sa han att en av killarna (hans vänner) var från Sverige och han och jag började prata svenska (en lyxvara på resande fot ;)). Vi hann prata i kanske 10-30min innan jag hoppade av tåget och de fortsatte till Sorrento. Men han tog mitt facebook-alias och på den vägen gick det.
   Slumpen är otroligt rolig!

Nej, världen har många trevliga människor! Jag har inte förlorat hoppet trots desa väldigt charmerande sms:en om hurdan värdelös hora jag är. De är inte trevliga, och de sårar eftersom jag ännu bryr mig alldeles för mycket om den människan som skriver detta. Det sårar, det gör ont även om jag blir irriterad över hur någon kan gå och peka ut att jag förstört dennas liv. Livet tillhör oss själva och det är vi själva som har som uppdrag att se till att vi lever det liv vi vill ha. Även om andra människor hjälper oss att le när allting känns tungt så är det inte någon annans uppgift att ta hand om ditt liv.
   Och människor som är bra på att predika, men har svårt att leva som de predikar... Suck, suck! Ibland känns det verkligen som att människor verkligen vill vara vän med en, men inte med den man egentligen är. De har målat upp någon sorts fantasibild av en och om man inte följer ramarna för denna fantasibild - då får man veta att man lever. Varför inte acceptera att människor har fel och brister? Och inte vara så otroligt känslig...
   Jag har fått detta liv och jag tänker på detta sätt och jag kan inte tänka som miljoners andra människor. Jag försöker att se saker från andras synvinkel, men om jag inte lyckas till 100%, förtjänar jag då verkligen denna negativa energi?

Nej, nu lät jag negativ som att jag klagar. Det är inte min mening, jag bara tänker högt. För i grund och botten är jag faktiskt lycklig. Jag är glad över att ha tak över huvudet, få tjäna mitt eget levebröd och vara omgiven av såna underbara människor som jag faktiskt har. Och jag ser framemot att komma hem och träffa min familj till jul och mina vänner som kommer i november. Och jag ser framemot ett besök av dig.
   Och jag ser framemot att utvecklas på mitt jobb och bli en duktig säljare! Konstigt hur något jag egentligen bara sökte för att göra mina föräldrar glada utvecklade sig till att vara en spännande och givande chans!