Strawberries forever
Eftersom jag för tillfället har Lost-förbud så tänkte jag skriva en eller två rader här, känns inte lockande att dammsuga kl 20:10, då lär väl mina kära grannar klaga. Eller det tror jag faktiskt inte, men jag är lat. Det är först till fredag som det ska se fint ut här ändå.
Livet är ett himla mysterium just nu. Jag har god lust att bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vänta där tills livet blir happy and shiny. Vilket jag i princip gjort nu i 4dagar, men inte har jag sett någon förändring. För att vara ärlig, ända sedan Bora lämnade mig (okej, tekniskt sätt lämnade jag honom) har jag inte kunnat göra mer än att vänta på honom.
Jag har gått till jobbet, och lagat mat i princip varje dag, och diskat och städat. Tagit 1h promenad varje dag. Sedan har jag legat i sängen. Vilket låter väldigt tragiskt och patetiskt, jag vet, men just nu orkar jag inte mer. Shitty things happens all the time. Jag orkar inte ta all denna skit som lyckas leta sig in i mitt liv hela tiden. Så jag ska vänta tills Bora kommer hem, för med honom är jag i alla fall glad. Och gör han mig glad så kanske hela livet känns lite trevligare än vad det gör nu.
Jag är helt enkelt less på att människor blir sjuka och dör omkring mig, dör som flugor. Som om jag helt plötsligt var dödens ängel. Vilket är en överdrift på emotionell kollaps, men nu orkar jag inte ta det något mer. Om jag inte träffar folk så dör inte deras anhöriga, och jag kanske kan ha mer normala tankar än att jag skulle vara någon faktor som fått dem sjuka eller döda. Eller få dem att bete sig som idioter, som om jag lockar fram det värsta ur människor...
Så nu väntar jag på Bora.
Och låter mentalt vrickad, ursäkta för det.
Jag har en pojkvän nu i alla fall, och det är jue en bra sak. Hoppas jag. Jag känner mig väl egentligen inte mogen för ett förhållande. Det är himla jobbigt att inte bara ha en att tänka på, utan två. För om jag försätter mig i knepiga situationer, vilket jag har en fallenhet för, är det inte bara jag som tar skada utan även min pojkvän. Så om jag sitter här och väntar på honom så kommer ingenting knepigt hända mig, förutom att jag möjligtvist blir tjock. Eller får liggsår.
Min pojkvän är den bästa någonsin. Jag vet egentligen inte vad det är med honom som urskiljer sig ifrån de killar jag träffat de senaste 2 åren. För han är väl ganska lik dem. Oerhört vänlig och ödmjuk, alla tycker om honom. Han skulle aldrig skada en fluga. Och han är så himla positiv och glad att jag ibland bara vill säga åt honom att livet är inte så shiny and happy. Han är helt enkelt underbar.
Jag gissar att det som skiljer honom är att han lyssnar på mig. Han dömer mig inte, han lämnar mig inte. Han lyssnar, och han älskar mig i alla fall. Och det är då första gången jag kunnat lita på någon så blint som på honom.
Han är helt perfekt för mig. Och jag trodde aldrig på den där baren när han kysste mig första gången att han skulle vara annorlunda, att jag skulle bli blint förälskad i honom. När han frågade mig vad jag var ute efter gjorde han mig verkligen förvirrad. Och jag svarade honom inte, kanske för att jag själv inte visste svaret, utan frågade honom vad han ville ha. Och han sa att han tyckte om mig och ville träffa mig igen, det behövde inte bli någonting men det skulle vi inte veta om vi inte träffades igen. Och jag tyckte uppenbarligen det var ett bra svar.
Så jag träffade honom igen, trots att mitt så kallade kärleksliv var helt felvänt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka om honom. Men jag fortsatte att träffa honom. Och se vart jag är nu!
Jag känner mig som ett fån som ler så fort han skriver till mig, och jag bara önskar att han kan komma hem snart så jag kan dra täcket över både honom och mig. Just forget the world.
Jag älskar den där korkade turken, som jag alltid säger till honom. Jag älskar honom så innerligt att jag får dessa känslor att han är för bra för mig, att jag inte förtjänar någon som honom.
För en perfekt flickvän är jag knappast, bra flickvän är väldigt tveksamt. Jag är ännu samma, dumma flicka som försöker klara mig på egen hand. Men han kan stå ut med mig på något konstigt sätt. Och jag hoppas han inte kommer lämna mig. För vi har bara känt varandra i två månader, och det är en kort tid. Men jag är glad för de dagar jag spenderar med honom i alla fall, jag värdesätter varje sekund i hans närhet. Och jag önskar att de sekunderna aldrig kommer ta slut.
Strawberries forever, det är det som får mig att fortsätta andas just nu :)
Livet är ett himla mysterium just nu. Jag har god lust att bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vänta där tills livet blir happy and shiny. Vilket jag i princip gjort nu i 4dagar, men inte har jag sett någon förändring. För att vara ärlig, ända sedan Bora lämnade mig (okej, tekniskt sätt lämnade jag honom) har jag inte kunnat göra mer än att vänta på honom.
Jag har gått till jobbet, och lagat mat i princip varje dag, och diskat och städat. Tagit 1h promenad varje dag. Sedan har jag legat i sängen. Vilket låter väldigt tragiskt och patetiskt, jag vet, men just nu orkar jag inte mer. Shitty things happens all the time. Jag orkar inte ta all denna skit som lyckas leta sig in i mitt liv hela tiden. Så jag ska vänta tills Bora kommer hem, för med honom är jag i alla fall glad. Och gör han mig glad så kanske hela livet känns lite trevligare än vad det gör nu.
Jag är helt enkelt less på att människor blir sjuka och dör omkring mig, dör som flugor. Som om jag helt plötsligt var dödens ängel. Vilket är en överdrift på emotionell kollaps, men nu orkar jag inte ta det något mer. Om jag inte träffar folk så dör inte deras anhöriga, och jag kanske kan ha mer normala tankar än att jag skulle vara någon faktor som fått dem sjuka eller döda. Eller få dem att bete sig som idioter, som om jag lockar fram det värsta ur människor...
Så nu väntar jag på Bora.
Och låter mentalt vrickad, ursäkta för det.
Jag har en pojkvän nu i alla fall, och det är jue en bra sak. Hoppas jag. Jag känner mig väl egentligen inte mogen för ett förhållande. Det är himla jobbigt att inte bara ha en att tänka på, utan två. För om jag försätter mig i knepiga situationer, vilket jag har en fallenhet för, är det inte bara jag som tar skada utan även min pojkvän. Så om jag sitter här och väntar på honom så kommer ingenting knepigt hända mig, förutom att jag möjligtvist blir tjock. Eller får liggsår.
Min pojkvän är den bästa någonsin. Jag vet egentligen inte vad det är med honom som urskiljer sig ifrån de killar jag träffat de senaste 2 åren. För han är väl ganska lik dem. Oerhört vänlig och ödmjuk, alla tycker om honom. Han skulle aldrig skada en fluga. Och han är så himla positiv och glad att jag ibland bara vill säga åt honom att livet är inte så shiny and happy. Han är helt enkelt underbar.
Jag gissar att det som skiljer honom är att han lyssnar på mig. Han dömer mig inte, han lämnar mig inte. Han lyssnar, och han älskar mig i alla fall. Och det är då första gången jag kunnat lita på någon så blint som på honom.
Han är helt perfekt för mig. Och jag trodde aldrig på den där baren när han kysste mig första gången att han skulle vara annorlunda, att jag skulle bli blint förälskad i honom. När han frågade mig vad jag var ute efter gjorde han mig verkligen förvirrad. Och jag svarade honom inte, kanske för att jag själv inte visste svaret, utan frågade honom vad han ville ha. Och han sa att han tyckte om mig och ville träffa mig igen, det behövde inte bli någonting men det skulle vi inte veta om vi inte träffades igen. Och jag tyckte uppenbarligen det var ett bra svar.
Så jag träffade honom igen, trots att mitt så kallade kärleksliv var helt felvänt. Och jag visste inte vad jag skulle tycka eller tänka om honom. Men jag fortsatte att träffa honom. Och se vart jag är nu!
Jag känner mig som ett fån som ler så fort han skriver till mig, och jag bara önskar att han kan komma hem snart så jag kan dra täcket över både honom och mig. Just forget the world.
Jag älskar den där korkade turken, som jag alltid säger till honom. Jag älskar honom så innerligt att jag får dessa känslor att han är för bra för mig, att jag inte förtjänar någon som honom.
För en perfekt flickvän är jag knappast, bra flickvän är väldigt tveksamt. Jag är ännu samma, dumma flicka som försöker klara mig på egen hand. Men han kan stå ut med mig på något konstigt sätt. Och jag hoppas han inte kommer lämna mig. För vi har bara känt varandra i två månader, och det är en kort tid. Men jag är glad för de dagar jag spenderar med honom i alla fall, jag värdesätter varje sekund i hans närhet. Och jag önskar att de sekunderna aldrig kommer ta slut.
Strawberries forever, det är det som får mig att fortsätta andas just nu :)
Kommentarer
Trackback
