fjaellsson

Under påsk har jag varit hemma i Kiruna och som vanligt gav min mor mig en låda att rensa bland grejer. I denna låda fann jag en dagbok som jag börjat skriva i strax efter studenten när jag var 18 år, ungefär i den åldern då jag en gång startade denna blogg. Att jag hittade en dagbok var nog i sig inte så förvånande, med tanke på att jag skrivit väldigt mycket i dagböcker både på nätet (lunarstorm och helgon innan bloggens existens) och för hand.Det som snarare fick mig att reagera var att jag inte har skrivit någon dagbok de senaste 1,5 åren! Efter att ha dokumenterat mitt liv sedan jag var 5 år och innan jag ens kunde skriva (jag ritade bilder och gjorde tecken som skulle "representera text", men vet ännu vad de inläggen handlar om). 

   

Det finns ett mönster i mitt skrivande att jag blir mer flitig när jag är mindre glad, både gällande skönlitterärt och dagboksinlägg. Ord och text har varit mitt sätt att kunna ventilera tankar och känslor, men också att få skapa och fortsätta "leka" (det vill säga skapa mina egna historier, människor och strukturer). Fastän skrivande är någonting positivt, uppskattande och nöjsamt har denna verksamhet ändå avtagit. Varför? Jo, det är jobbigt och tidskrävande. Först måste man ha tid att fundera på vad man vill föreviga i text. Sen måste man få ned dem på text också. Det tar tid. Dessutom ska helst ingen komma och störa i dessa verksamheten då i alla fall min kreativitet lider av koncentrationssvårigheter. De senaste 1,5 åren har jag varje dag, i princip, hängt med min nuvarande sambo. Eftersom skrivandet är en jobbig hobby antar jag att jag har nöjt mig med att ha honom som främsta glädjekälla (han är inte särskilt jobbig), och som ventilation för mina mindre glada känslor.

   

Så nu ska jag börja skriva dagbok ändå då. Jag tänker att är jag är 70 år och minnet börjar svikta kan det vara roligt att påminna sig om det liv man levt. Om jag börjar blogga (skriva här alltså) återstår att se. Vissa stunder drabbas jag av grandiositet och vill delge världen med mina tankar och erfarenheter och tror de kan vara betydelsefulla även för andra (främst inom dikussionen kring sexism och genusnormer). Andra stunder vill jag vara anonym, vilket kan tyckas märklig men där det antagligen bottnar i någon sorts rädsla och jantelagtänk. Jag är uppvuxen med extrem jantelagtänk där det alltid var viktigt att varken hävda sig eller tycka synd om sig själv. Det kanske är därför jag läser till psykolog, för att jag fick träna så pass mycket på att alltid intressera mig för andra personer och försöka uppvärdera dem samtidigt som jag försökte avslöja så lite som möjligt om mig själv...

 

Vi går en kurs nu med syfte att vi ska reflektera om oss själva; vilka vi definerar oss, vad vi har gått igenom och hur detta har påverkat oss. Detta har varit något av en hobby för mig de senaste snart 15 åren, så jag blev lite förvånad över att en hel kurs avverkades åt detta och att vid varje möte i denna kurs får frågan "Har du tänkt på detta innan?" Detta innefattar ibland något som jag anser som självklarheter: "Vad gör mig arg?"... Men kanske är det inte så självklart som jag har trott, och det är egentligen lite tråkigt tråkigt tycker jag. Det underlättar ganska mycket i att styra ens agerande och reaktioner om man har förstått ens mönster. Det är även lättare att upptäcka normer och strukturer och ens del i dessa om man granskar sig själv i sömmarna också. Denna upptäckt har ju faktiskt synliggjort en tidigare förutfattad mening jag har haft och lär mig att man alltid behöver vara duktig på att vara öppensinnad och inte tillskriva ens egna tankar som självklara för andra.

 

Nej, nu ska jag sluta babbla om allt och ingenting och öh... kanske skriva något mer dagboksliknande eller något. Peace out!