fjaellsson

I detta inlägg hade jag dock tänkt beskriva min del i smalhetsnormen. Och kanske är det därför jag började tänka på grupperingar för de diskriminerade: Jag är smal och har alltid varit smal och således har jag inte diskriminerats för att jag följer normen. Ändå känns det viktigt att även för mig som passat in i normen faktiskt inse vad mina priviligier varit och är, och hur detta påverkat mig att vilja stanna kvar i normen och dess priviligierade position. Och hur jag då omedvetet kanske diskriminerar "tjocka" (vad som anses smalt och tjockt är ju ändå väldigt subtilt). 

Jag har inte haft ätstörningar. Ibland har jag ätit för mycket, ibland har jag ätit för litet. Jag har ändå typ alltid hållit mig inom BMIs normalvikt, dock inom de lägre värdena. Jag hade helt enkelt tur rent genetiskt. Som ung var jag inte särskilt intresserad av mat. Jag minns att jag som tonåring brukade äta en 300g chipspåse och dricka 1,5 liter pepsi varje helg. Vänner, släktingar och bekanta var avundsjuka på mig som kunde äta så onyttigt och ändå vara smal. Jag tränade inte ens. Och därför fortsatte jag att äta snacks istället för mat: jag behövde inte äta nyttigt för att vara smal. Och så där har väl hela livet varit för mig. Jag äter till stor del det jag vill. 

Trots matångest skulle jag snarare påstå att jag har en störd relation till mat än ätstörning. Godis och onyttigheter har gett mig ångest, inte för ökad vikt oftast utan för utebliven viktnedgång. Jag kan ju faktiskt vara smalare än så här. Alltså har onyttigheter inte gett mig ångest för att det faktiskt är en hälsofara och således kan påverka mitt liv negativt, utan för att smal är inte nog. (Sen har jag oerhört dålig impulskontroll vilket gör att jag inte kunnat utveckla ätstörningar tror jag.)

Sen jag var ca 14 år har jag haft en ambition att träna. Inte för att det varit kul utan främst för att bli smalare. Men eftersom jag mest tyckt att träning var jobbigt och fick mig att känna mig dålig (för att jag var så svag och långsam) har träning varit snarare ett undantag än regel. Det var för ca 2 år sedan som jag bet i det sura äpplet och började löpträna varje vecka. Dock blev jag inte smalare eller lättare. Jag gick upp i vikt. Sen dess har jag vägt ovanför 50 och än idag kan detta kännas jobbigt, även om jag vet vilka fördelar bättre kondition och styrka ger (började styrketräna för 1,5 år sedan). Jag känner mig oftast snyggare också. Jag försöker att ändra mina mål till att bli stark och inte smal. 

När jag pratar med mina vänner pratar vi ofta (både män och kvinnor) om hur missnöjda vi är med vikten. Fastän vi faller inom smalhetsnormen finns det ändå alltid ett skäl att försöka bli smalare. Kanske är detta främst motiverat av rädsla: Att bli tjocka och således diskriminerade? För nog har jag upplevt vinster med att uppfattas som smal. Jag uppfattas som mer ambitiös och mindre lat, framför allt jämfört med de som är större än mig (även om de också varit smala). Min kvinnlighet bygger mycket på mitt utseende och smalhet - jag har beskrivits ha mer "manliga" personlighetsattribut, men till stilen och utseendet såg jag verkligen kvinnlig ut (jag har en förälskelse till kjolar och klänning - min räddning?). Jag har aldrig behövt utföra något "fysiskt" (t.ex. bära matkassar) utan alltid blivit uppassad av så väl kvinnliga och manliga vänner, med motiveringen att jag "är så liten" (ok, jag är kort men detta omfattar även vänner som varit lika korta som mig). 

Det finns alltså alltid en kamp att hålla sig smal och en förhoppning att bli smalare. Nu blev jag trött på att filosofera och skriva.. Så jag fortsätter med dessa tankar någon annan dag.