Panik
Det är konstigt hur man ena stunden kan vara på topp och i nästa stund på botten. Men jag ska vara ärlig: jag känner mig som en väldigt misslyckad människa just nu.
Igår kunde jag som vanligt inte somna utan vred och vände mig. Efter ett x antal vridningar insåg jag att jag är den enda av mina vänner som ännu bor hemma. Hur jävla patetiskt är inte det? T.o.m. min syster som är otroligt mammakär hade flyttat hemifrån i min ålder. Hur fan gick det här till?
Är jag bara misslyckad, patetisk människa eller lat?
För så jävla svårt kan det väl inte vara att flytta härifrån? Man hör om kirunabor som sticker iväg. Varför gör inte jag det? Alla människor jag har pratat med har sagt att det är lättare att få jobb på plats än att jag sitter här och söker. Men det är väl mina pärons ord som ringer i öronen. "Du får inte flytta om du inte har ett jobb!" Men jag lider jue inte direkt av pengabrist, kan man väl inte göra om man har en egen ekonomisk rådgivare?
Och inte ville de att jag skulle ut och resa, men jag gjorde det iaf. Så vad väntar jag på?
Jag orkar inte bo hemma. Min mor och far är säkert jättesöta och gulliga men jag avskyr dessa frågor varje dag: "Vad ska vi äta?" och: "Vart ska du nu? Vad ska du göra idag?"
Privatliv, tack!
Jag tycker jue inte ens om att planera, men så länge jag bor i detta hus måste jag ha lagt upp mina planer för dagen lagom till 12:00 så min mor och far vet för då ska vi jue planera om matlagning och så ska jue deras åsikter räknas med i mina dagsplaner och argh, jag blir galen! Jag har jue för fan levt ensam i 5½, långt ifrån vänner och min familj. Jag stod på egna ben, jag var en egen individ. Jag handlade mat och lagade den, besökte städer som var mycket större än Stockholm. Om någonting gick fel hade jag ingenstans att vända mig förutom till mig själv.
Jag kan inte gå tillbaka till det här livet. Jag kvävs. Tre dagar var nog innan jag fick panik.
Eftertankar
Gud vet hur underbart det är att stå där på egna ben, alltid vara en främling i en okänd stad. Aldrig veta vad just denna dag har att erbjuda. Och alla underbara människor jag träffat... jag vill träffa er alla igen!
De "emigrerande" holländarna, de söta fransyskorna, de speciella engelskmännen, de roliga italienarna, de sarkastiska amerikanerna, de varmhjärtade schweizarna, de konstiga danskarna, de charmiga australienarna, de öppensinnade kanadensarna, grekerna med glimten-i-ögat och alla svenskar som kändes som bröder och systrar i vår nationalkänsla vi delade (du tycker aldrig så bra om Sverige som när du är utanför vårt lands gränser).
När man är på resande fot bemöts man av så mycket värme och omtänksamhet som är svår att finna någon annanstans. All reservation som vi svenskar vanligtvist gömmer oss bakom försvinner och en helt ny, underbar värld öppnar sig. Vågar man fråga om vägen kan det sluta med en väldigt intressant konversation.
Jag har länge pratat om att jag vill ut och resa, och att jag vill resa ensam. Men det är tydligen inte så vanligt i Sverige, Kiruna... i alla fall möttes jag av en fördomar och bombaderades av massa anledningar till varför man inte borde resa ensam. En anledning till varför jag bokade biljetten en vecka i förväg och berättade först om mina planer till min omgivning när biljetten låg i min hand - jag ville inte att någon skulle få mig att ångra mig.
Jag är glad att jag inte lyckades bli påverkad av min omgivning, och även om mina nära och kära kände sig förnämnda över hur jag skötte det är jag så glad att jag gjorde det på mitt sätt.
Jag kan resa världen runt ensam utan att vara rädd, men att göra någon annan sårad eller besviken är jag livrädd för. Varje mynt har två sidor.
Anledning nr 1 till varför du inte bör resa själv: Då har du ingen att dela upplevelsen med.
Nej, det är sant. Jag har inte en enda god vän som jag kan sitta hemma i Sverige med och skratta åt minnena eller vara nostalgisk med. Istället har jag en massa, massa människor runtom i hela världen som jag delar speciella stunder med. Både lokalbefolkning och turister på varje ställe jag besökte.
Anledning nr 2 till varför du inte bör resa själv: Du kommer känna dig så ensam.
Det där beror på hur man ser på det. Ja, jag har inte någon som känner mig och som jag vet kommer stå vid min sida oavsaett vad. På så sätt är du ensam.
Men ensam? Nej, du har folk omkring dig överallt. På stan, på hostel, på tåget... Och är du ensam söker sig människor till dig. Ensam ses på ett sätt som mindre hotfullt - dessutom är det en chans att inbjuda till en djupare och öppnare diskussion när man är på tu man hand, det vet vi jue alla.
Anledning nr 3 till varför du inte bör resa själv: Vad tråkigt du kommer ha det!
Saker blir vad man gör det till. Ja, mestadels av dagarna vandrade jag omkring själv. Men det var ett val jag gjorde - och jag tycker inte det är tråkigt att vara själv. Vissa dagar valde jag att vandra själv även om jag hade någon att spendera dagen med, och jag valde att gå och lägga mig istället för att följa med ut. Jag promenerar ensam i Kiruna, varför inte i Rom eller Paris där du kan fylla dagen med en massa sevärdheter?
Anledning nr 4 till varför du inte bör resa själv: Vad skrämmande att resa själv!
Jag ska erkänna: Jag var livrädd. När jag bokade min biljett darrade jag nästan, både av förväntan och av rädsla. Men när jag kom till Berlin försvann rädslan. Att resa i Europa är som att resa i Sverige, bara att kommunikationen kanske inte är lika enkel och kulturskillnader.
Jag personligen tyckte det snarare var befriande att resa själv - för första gången i mitt liv stod jag på helt egna ben utan att någon höll min hand. Och eftersom allting är så intensivt kunde jag vara helt mig själv. Ingen hade några förväntningar på mig och jag kunde vara surig och grinig utan att det påverkade någon.
Men nu ska jag inte säga åt alla att resa själv. Alla är vi olika, och jag hör till den kategorin av människor som föredrar att vara själv (även om det verkar vara av en minioritet). Men om du vill resa och har modet att stå på egna ben, gör det! Du ska inte behöva vänta tills någon har tid att dela med sig av sin tid till dig. Känns det rätt så är det nog rätt.
Som jag läste på Mikaelas blogg:
Each day is a gift, not a given right.
Ikväll ska jag ha ett mindre trevligt samtal som kommer dra ut på tiden. Jag har gjort detta gång på gång. Kommer nog aldrig slippa dessa samtal. Bättre kanske att skippa jaget och bara ge med sig? Slipper jag dessa samtal, men visserligen lär jag jue inte bli lycklig.
Aja, jag har mig själv att skylla i grund och botten.
Jag lever efter inställningen att när jag ligger på min dödsbädd ska jag inte ångra att jag inte gjort någonting. Självklart är jag inte stolt över allt jag har gjort i mitt liv, det är nog ingen, men hellre att jag ångrar det jag gjort än det jag aldrig gjorde.
En låt som inspirerat mig: Nordman - I nattens sista timme
Anything but ordinary
Jag vet att jag redan har skrivit ett "avsked", men hittade en gammal låt som beskriver mig ganska bra. Och som alltid när jag förälskar mig i en låt måste jag dela med mig av den :)
Sometimes I get so weird
I even freak myself out
I laugh myself to sleep
It's my lullaby
Sometimes I drive so fast
Just to feel the danger
I wanna scream
It makes me feel alive
Is it enough to love?
Is it enough to breathe?
Somebody ripped my heart out
And leaved me here to bleed
Is it enough to die?
Somebody save my life
I'd rather be anything but ordinary please
To walk within the lines
Would make my life so boring
I want to know that i
Have been to the extreme
So knock me off my feet
Come on now give it to me
Anything to make me feel alive
Is it enough to love?
Is it enough to breathe?
Somebody ripped my heart out
And leaved me here to bleed
Is it enough to die?
Somebody save my life
I'd rather be anything but ordinary please
I'd rather be anything but ordinary please
Let down your defences
Use no common sense
If you look you will see
That this world is
A beautiful, accident, turbulent,
Succulent, opulent, permanent
No way
I wanna taste it
Don't wanna waste it away
Sometimes I get so weird
I even freak myself out
I laugh myself to sleep
It's my lullaby
Is it enough?
Is it enough?
Is it enough to breathe?
Somebody ripped my heart out
And leaved me here to bleed
Is it enough to die?
Somebody save my life
I'd rather be anything but ordinary please
I'd rather be anything but ordinary please
Mitt nikotinplåster!
Klippt luggen nu iaf och promenerat. Så är mot rätt håll iaf. Undrar bara vad jag ska göra nu under dagen innan kvällen kommer. Hum hum. Uttråkad! Ska nog gå ut och göra något.
Kom änglar
Jag har varit ensam i ett dygn nu. Och det känns inte bra alls. Och jag vet inte vad som känns värst; att sakna någon, eller att vara den som saknar.
Hittade Lars Winnerbäck. Kom änglar är otroligt vacker, så här kommer texten till den!
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet'
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna
O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och dom himmelska ben som jag ville förtära dom gick
där ifrån
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Och du somna' den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
o om nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten
Så kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat
För så kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annan stans
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
medan allt fryser till is
Men den vackraste stunden i livet var den när du kom...
Jag gissar att jag är less på att leva ensam nu. Jag är väl i grund och botten en förhållandemänniska. Jag vill bara bli kär och brinna för någon igen. Vad är livet värt, om man inte har någon att dela den med? Och helt plötsligt så ångrar jag allt jag har gjort. Mot min förra, mot de jag träffat nu. Livrädd för att binda mig, men hopplös på att leva ensam. Är jag inte patetisk, egentligen?
Musiken
Uff... känns som jag har jättemycket att göra idag med alldeles för lite tid. Det som tar mest tid är väl att det är min tv-kväll idag. Vilket kan slopas, egentligen. Men tänkte packa medan jag ser på tv ungefär.
Så finns det saker jag vill göra också.
Lyssnar på Jason Mraz - I'm yours. Älskar den låten. Hur mycket jag än nöter den så älskar jag den i alla fall. Samma sak med Grace Kelly, den är också underbar. Man blir glad och sitter och skuttar.
Musik är underbart. Satt nyss själv och spelade i en halvtimme, en timme. Som vanligt undrade jag varför jag inte gör det oftare. Musik är befriande. Du kan inte sitta och tänka på saker som gör dig galen, du kan bara tänka på musiken. För har du inte känsla så låter det platt. Och min musiklärare sa det, att jag är oerhört musikalisk begåvad.
Tekniken har jag inte tränat upp särskilt mycket. Visst spelar jag bättre än medelmåttan, men jag kommer aldrig kunna komma upp i samma klass som han som spelade på Talang t.ex. Ibland kan jag undra över varför jag inte la ned mer tid till musiken. Min musiklärare sa att när man spelade på min nivå behövde man träna 1-2h per dag. Det gjorde jag inte, men klarade ändå av min nivå och utvecklades. Hur duktig hade jag inte kunnat bli om jag lagt ned de där 1-2h?
Visserligen började jag spela piano sent. När jag var 10 år blev jag fast med en lärare som inte hade piano som förstaintstrument, så där utvecklades jag inte. Det var 3 år som gick åt att träna grunderna, vilka jag redan kunde innan jag började. Först när jag var 13 år fick jag chans att börja utveckla mig, och då hade jag redan en lat vänsterhand. Så som jag har plågat vänsterhanden! Och ändå är den alltför slö än idag.
Fast sanningen är väl att vill man bli riktigt bra på någonting måste man lägga ned sin själ i det. Man måste offra annat. Det gjorde inte jag. Jag ville bara hålla på med musik som en hobby.
Trots mycket om och men är jag ändå glad över min kreativa ådra. Visst, jag lär aldrig bli en professionell pianospelare, sångerska eller skådespelerska. Men jag har i alla fall någonting som jag är bra på, någonstans att gömma mig ifall det börjar bli mörkt.
Och jag är glad och tacksam över alla lärare jag har haft som trott på mig, alla lovord jag har fått och all uppmuntran.
"Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid."
Skorpion och kärlek
Egentligen tror jag inte riktigt på det här att alla barn födda i samma månad beter sig likadant, utan att det är ens omgivning och familj som formar hur man är. Men allt jag läser om Skorpionen är så läskigt likt mig själv.
This is not enough
Det känns som att jag kör 200 km/h mot en vägg.
Varför kan inte jag lösa någonting som borde vara så enkelt?
Jaja, imorgon kommer världens mest underbara människa. Han om någon kan hjälpa mig. Fast det känns inte verkligt att han ska komma hit. Vi brukar jue inte umgås ;P
Det är lite ironiskt. Den människan som känner mig bäst, vet mest om mig är den människan jag träffar minst.
Hate me for all the things I didn't do for you
Uscha, vad det här börjar bli jobbigt. Människor bara kommer och går i mitt liv. Jag hatar att jag är så här, att jag är så klen. Att jag inte kan ta avsked. Jag gråter som om det vore sista gången i mitt liv jag ser människan. Som om minuten efter att personen klivit ut från mitt hus kommer denna bli överkörd.
Och mer kommer jag väl få gråta. Erik kommer till helgen och är här en vecka ungefär. Även om han och jag aldrig skulle tappa kontakten så kommer jag antagligen gråta ögonen ur mig när han lämnar mig, fastän jag är van vid att ha en "distans-vänskap".
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka. Tänka på hur annorlunda mitt liv är idag än vad det var för ett år sedan. Jag har lärt känna många människor, mer eller mindre underbara. Jag har utvecklats. Och ändå känns det som att jag inte lärt mig någonting, att jag ännu står på ruta ett. Och om sanningen ska fram börjar hopplösheten gro i mig. Vad vill jag? Vart vill jag? Vem vill jag vara? Vill jag eller vill jag inte leva med någon? Men vem skulle det i så fall vara?
Det känns som att jag inte vill någonting just nu. Att jag bara vill lägga mig och sova. Ge upp. Jag vill bli kär, samtidigt är jag livrädd. Jag vill flytta, samtidigt vågar jag inte ta steget. Jag vill vara ensam, samtidigt skyr jag varenda minut som jag spenderar i tystnad. Vad är det för fel på mig?
Jag har för mycket tid. Jag bara tänker. Tänker, tänker, tänker och gör mig själv galen...
Tur att Erik ska komma hit. Min räddare i nöden, som vanligt. Han kan säkert inge hopp i mig igen. Få mig att le igen. För just nu känns allt bara skit.
Kicking shadows on the street for every misstake that I've made
And like a baby-boy I never was a man
Until I saw your blue eyes cry and I held your face in my hands
And then I fell down yelling; "Make it go away"
Just make her smile come back and shine, just like it use to be
And then she whisper: "How can you do this to me?"
Det väntade men ändå så oväntade avskedet
Jag är tydligen inte så tuff, inte så kall, inte så hård som jag trodde.
Det där mailet.... Åh herregud, ta mig tillbaka! Ge mig bara en minut till! Jag kan inte förstå att det där var sista gången jag såg dig... Varför tog jag inte vara på den dagen? Varför lät jag dig så lätt gå ifrån mig? Varför tog jag inte en extra titt? Varför kramade jag dig inte extra hårt?
Jag vet att det här är bäst, det som hänt. Både för dig och mig. Och häromdagen var jag jue så säker på att vi gjort rätt. Men nu... jag kan bara inte sluta gråta. Du gav mig så mycket, det jag behövde just i den stunden. Och allt vi gick igenom... Åh, gud vad jag kommer att sakna dig!
Det finns så mycket jag skulle vilja säga till dig, som jag aldrig kommer göra. Men förhoppningsvist känner du mig nu och vet vad jag känner. Vet vad du betytt för mig. Utan dig hade jag aldrig klarat denna vinter. Tack. Tack för allt. Och jag hoppas dig det bästa!
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
Love hurts
Inte för att denna film handlade om vanligt sårande. Nej, det har var riktigt grym kärlek. När man använder kärlek som ett vapen för att få makt. Uscha.
Jag har en massa jag vill säga om ämnet... men jag ska hålla mig tyst. Låter Nazareth tala för mig.
Would, could, should...
Uff, jag kan inte sova. Tusen tankar snurrar omkring i mitt huvud och ger mig ingen ro. Alla dessa "would, could, should". Jag är bara helt förvirrad. Även om jag försöker tänka klart och komma fram till en lösning så glider jag in på ett sidospår och mina funderingar fortsätter att plåga mig. Varför har jag en tendens att alltid göra livet lite jobbigare än vad det kunde vara?
Would, could, should...
Dessutom har jag världens jävla träningsvärk. Kanske inte borde ha tagit i så hårt med tanke på att jag inte tränat styrke sedan november? Ingen aning, men min vad skriker som om den blev torterad. Detta är väl kanske ännu en anledning till varför jag inte kan sova.
Och så blev jag hungrig. Och jag kan fan inte somna på tom mage. Då ligger jag bara där och tänker på mat och medan timmarna går så fantiserar jag om allt onyttigare saker. Om man inte blev tjock på choklad skulle jag antagligen överge killar och ägna mig åt choklad istället. Choklad ställer inte till med några problem i alla fall.
Would, could, should...
Tänk om jag skulle leva efter ordspråket: "Lev som om varje dag vore den sista." Det hade inte funkat, det har uppenbarligen bevisats. Nu måste jag försöka banka i lite vett och förstånd i mitt lilla, dumma huvud. Hur kan något som borde vara så enkelt vara så svårt? Vad är det för fel på mig? Jag driver mig själv vansinnig.
Would, could, should...
Den där tidiga morgonen med promenad och träning ser det inte ljust ut för. Jag tänker alldeles för mycket. Tänk så underbart att få ledigt ifrån sitt huvud bara en enda dag!
Would, could, should...
Nobody's side
Nu har det börjat snöa, blääah. Jag vill inte promenera när det snöar! Jag ska posta mitt brev, sen ska jag nog hem till värmen igen. Här har jag det mysigt och trevligt, lyssnar på Chess och myser - älskar Chess!
Everybody's playing the game
But nobody's rules are the same
Nobody's on nobody's side
Better learn to go it alone
Recognize you're out on your own
Nobody's on nobody's side.
Nu lyssnar jag på: "You and I". Jag älskar sådana där känslomässiga låtar som gör att man bara vill börja gråta. Att lyssna på en låt och känna igen sig så att hjärtat gör ont... Tommy Körberg är bäst!
It's not hard to tell
Though my heart is breaking
I'd give the world for that moment with you
When we thought we knew
That our love would last
But the moment passed
With no warning, far too fast
You and I
We've seen it all
Chasing our hearts' desire
But we go on pretending
Stories like ours
Have happy endings
Ja, man kan jue i alla fall inte påstå att som arbetslös hinner man inte med det dagliga sysslorna och sina intressen, jag har suttit i nästan 1½h och bara lyssnat på Chess-musik och inte gjort mycket annat. Haha. Men musik är härligt, man borde inte underskatta det.
I still live during the nights.
Free fall without a parachute
Igår fick jag ett sms som verkligen värmde hjärtat. Jag blir så irriterad på mig själv som faktiskt underskattar människor och deras relation till mig. Det kanske är jag som är krävande? Ja, jag vet inte... men hans sms var upplyftande och han skrev saker som jag verkligen behövde höra igår. Fast det gjorde inte saker direkt lättare...
Voi, voi... Livet är så konstigt just nu. Jag sitter här hemma och väntar bara på att få ett mail. Få min biljett härifrån. Även om jag har börjat bli livrädd så vill jag verkligen det här och behöver det här. Just nu känns allt bara så fel, det är inte här eller såhär jag ska leva mitt liv.
It just gets getting worse
The walls are getting smaller
And I am six feet beneth the earth
And I will be, oh I will be
Just lost
Dock är det absolut inget fel på mina nära och kära! Det är väl det som är jobbigast med att ge sig iväg, för jag har väl aldrig haft en vänskapskrets mer ödmjuk och omtänksam som den jag har nu? Men samtidigt så känner jag att det är dags, det finns saker som måste lösas och de kan uppenbarligen inte lösas här. Jag måste komma ifrån allt det som trycker ned mig och utveckla jag-et och mitt liv till som jag vill. Komma på vilken plats som är min här i den stora, skrämmande världen.
Och är man bra vänner så håller jue vänskapen trots att man inte träffas på månader. Jag har jue faktiskt flera nära vänner som inte bor i samma stad som mig. Det är bara en människa som jag är säker på kommer försvinna ur mitt liv när jag ger mig iväg... och det är väl det som svider mest. För i slutändan så har han någonting som bara är så otroligt underbart, hur irriterad jag än kan bli på honom.
Men den dagen, den sorgen. Än så länge är jag bara en arbetssökande 19-åring som är fast här i Kiruna. Det som är skönt med att vara arbetssökande är att man verkligen kan ta dagen som den kommer, och det älskar jag! Imorgon kan jag åka bort om jag känner för det, och jag kan gå ut vilken helg jag vill. Fast jag lär jue lessna på detta liv också ganska snart, men skönt att ha en månad ledig. Då hinner jag göra allt det där jag inte hann med under vintern.
Nu ska jag sluta prata skit och ta mina skinkor ut på promenad!
Tillbaka i Kiruna
Redan på hemresan hemsökte mina problem mig igen. Varför må bra när man kan må dåligt? Tydligen livets regler, eller något. Dessutom blev jag påmind om någonting jag vetat om men inte velat erkänna. Jaja, det är april nu. Kanske, kanske kommer jag överleva detta helvete som tydligen inte har något slut.
Jag vill gärna, gärna ge upp. Men trots allt har inte fightern i mig riktigt gett upp. Det finns jue ännu en strimma hopp i detta hopande mörker. Jag tänker vänta på min chans, och sedan sticker jag.
Jag har spelat teater i 19 år, jag klarar nog av några månader till. Fast om min enkelbiljett härifrån inte kommer, då tackar jag nog för mig. Hur länge som helst orkar jag inte. Fightern är ännu i liv, men optimisten har nog gått och lagt sig.
Äntligen frisk, hoppas jag!
Dock känner jag mig som en 80-årig tant eftersom jag inte fått i mig någon direkt föda på 2 dygn. Rostbiffen igår var jue inte det bästa, den kom upp igen efter några timmars bråkande. Vid nattetid lyckades jag i alla fall få i mig några skedar med fil. Får se vad man får i sig idag. Det är irriterande att vi inte har någon direkt "lös" föda, för jag är livrädd för att äta igen. Jag vill helst hålla kvar maten så jag orkar göra någonting annat än att ligga i sängen. För helt seriöst har jag varit sängliggandes det senaste dygnet. La mig i soffan och såg på en film, och varit vid datorn några minuter. Annars har jag mest legat i sängen och stirrat upp i taket, alldeles för slut för att ens orka läsa en bok.
Nej, nu vill jag bli frisk! Jag är less på att vara klen och sjuk, jag ska fan aldrig jobba i en isbar igen. Det gick inge bra för mitt lag. Jag var jue bara sjuk hela tiden :(
Måste dock säga att människor är allt söta och gulliga. Viktor har skrivit och frågat mig både i tisdags och onsdags hur det är med mig och Ingrid skickade ett sms med tips om vad jag ska äta för att lyckas behålla det. Tack vänner! Det känns bra att veta att någon bryr sig, annars känns det ofta när man är sjuk som om folk tror att man överdriver. Visserligen blir jag klen som ett litet barn när jag är sjuk, men men...
Dessutom har min mamma varit hur gullig som helst. Hennes "moderinstinkter" väcks verkligen till liv, fastän jag är 19 år. En mor tycker väl inte om att se sitt barn vrida sig i smärtor i sängen. Tack mamma!
Nu ska jag försöka få i mig fil, eller någonting sådant. Jag vill verkligen äta, och behålla maten!
Elände
Såg nyss en oerhört hemsk film. Pans labyrint. Den var hemsk från början till slut. Filmen handlade bara om en massa elände och ond, bråd död. Fy fan. Det är faktiskt en film jag hade klarat mig utan. Människan är verkligen ett ondskefullt djur.
Nej, nu ska nog jag ta med mig bråkiga mage och lägga mig i sängen, där jag spenderat mestadels av dagen. Försöka sova någon timme och förhoppningsvist vakna upp med en frisk, stark kropp. Just nu känner jag mig mer som 80 år, det är verkligen en pärs att gå någonstans nu, även om d bara är till köket eller toan ;P
Värsta natten i mitt liv
Min sista dag på jobbet var pest och pina. Jag hade ont i magen, kändes som om någon var och skar med kniv inifrån. Jag mådde illa som satan och kände mig spyfärdig, men min spyfobi höll jue kvar allt i magen. Senare mot kvällen fick jag spränghuvudvärk och svettningar.
Det var inte en trevlig dag.
Efter att ha räknat timmar och minuter tills jag äntligen fick åka hem kom jag till min underbara säng, och då började det. Magsjuka. Jag har fan inte haft magsjuka sedan jag var liten, och efter den här natten vill jag inte ha det igen.
Jag fick i princip ingen sömn inatt, eftersom jag var tvungen att springa på toa en gång i timmen. Jag fick tacka gudarna för att kalaset började först när jag kom hem! Hur hade det sett ut på jobbet? Uscha. Min kropp kan sköta sig ganska bra omedvetet.
Under nattens gång fick jag fick feber av min uttorkning och låg febrilt och svettades natten igenom. Vid 4-5 på morgonen började jag nästan att gråta av utmattning. Jag hade ont i hela kroppen och jag hade inte fått någon sömn. Jag kände mig besegrad av min kropp och ville bara få sova lite. Började känna mig desperat efter åtgärder.
Till slut klockan 6 på morgonen satte jag slut på min tortyr och spydde. Min spyfobi var besegrad, och även min sjukdom verkade det som. Jag sov av och till ända fram till klockan 15:00 idag då febern till slut övergav mig också.
Magsjukan slog till snabbt och hänsynlöst, nu hoppas jag att jag aldrig ska behöva uppleva det igen. Fy fan. Jag ska aldrig gnälla på att jag har feber, för har man feber blir man jue egentligen bara lite borta men man sover jue mestadels av tiden och känner egentligen inte riktigt av febern.
Hur länge lider jag av smittorisk (att jag ska smitta andra)? Gick i alla fall inte till ungdomsmottagningen idag; dels för att jag inte orkade, dels för att jag inte ville smitta dem. Jag bokade tid till måndag, det lät vettigare. Då borde jue all smittorisk vara borta i alla fall.
Nej, fy fan. Det där var den värsta natten i mitt liv! Nu ska jag dricka lite vatten. Jag har inte ätit någonting på över 24h, men känner mig inte heller hungrig. Jag undrar hur fan jag ska få i middag idag, men man får väl börja lite smått så magen vänjer sig innan man kan börja fläska på igen.
Död åt ostbågar
Igår efter jobbet var jag hungrig som vanligt. Jag tänkte att jag skulle lyxa till det och köpte en Pepsi och de nya chili-ostbågarna. Dååligt val. Även om jag ännu får i mig lite dåligt då och då nu för tiden så är det ändå betydligt mindre än förut. Och att äta onyttigt på tom mage har aldrig varit något bra. Jag är en sådan att om jag blir nyttigare har jag svårt att äta onyttigt, jag börjar nästan alltid må illa.
Så imorse när jag vaknade klockan 11:00 till mitt sista pass hade jag världens magknip och mådde illa som satan. Nu har i alla fall magknipen mildras något så jag kan sitta upp, men det är inte direkt behagligt. Tvingar i mig lite müsli så jag ska orka denna sista dag då jag borde vara fylld med energi. Men det är jag icke. Och dessvärre ska jag sitta i bilen om 7 minuter. That's not gonna happen. Sitter ännu med fuktigt hår i morgonrock. Min kropp och jag kommer inte särskilt bra överrens.
Får hoppas att min mage blir glad på mig snart när den får lite nyttig müsli istället för de där ondskefulla ostbågarna. Att jag aldrig lär mig. Jag må ha lätt att lära mig nya saker, men att lära mig hur min kropp fungerar lär aldrig hända.
En konstig vecka fylld med funderingar
Ett bra exempel på människors olikheter är att jag hamnade mitt i en konflikt nu i veckan. Jag var inte desto mer inblandad, men jag råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt så jag var den som fick höra om konflikten av båda deltagarna.
Det var ingen större konflikt utan bara ett stort missförstånd ifrån båda partnerna (kan jag konstatera som inte var inblandad), men det intressanta var att bådas resonemang faktiskt lät vettiga. Jag kunde inte direkt välja vem som hade "rätt" och vem som hade "fel", eftersom det inte fanns något sådant. Bara att det var två människor som reagerade helt olika på ett konstanterande. Det var faktiskt intressant.
En annan sak som jag har tänkt på är det här "förälskelse vid första ögonkastet". Visst kan det väl funka, fast jag ser det bara som attraktion. Enligt mig förälskar man sig i en person då man lär känna denna och får se dess starka och svaga sidor. När man kommer in "under huden" på dem.
Det jag inte kan förstå är hur en människa kan förälska sig i någon annan vid första ögonkastet, lära känna människan och trots att allt inte går åt rätt håll vara lika förälskad. Då börjar man fundera på om det är riktig förälskelse eller bara ren envishet. Envishet som i att man träffar en människa som man fastnar vid, men trots att denna gör dig besviken så "måste" du hålla kvar vid honom/henne bara för det där första ögonkastet som gjorde så stort intryck.
Om vi nu ska tro på det där med riktig förälskelse vid första ögonkastet så skulle det väl bero på att man känner en samhörighet med den andra personens själ. Och i så fall är min själ inte särskilt klok för jag känner aldrig samhörighet med någon annan. Först måste människan ungefär stå ut med mig i ett år, sedan kanske jag vågar lita på denna.
Det var en annan diskussion som jag också hunnit med den här veckan: (Mycket psykologi den här veckan, bra träning inför framtiden!) Angående förtroende och respekt. Min samtalspartner hävdade att han utgår ifrån att han kan lita på allt och alla, men sviker någon hans förtroende är det kört och man måste kämpa för att få det tillbaka. Med respekt ansåg han att det var någonting som man förtjänar, att han accepterar människor men de måste vinna hans respekt.
Jag resonerar helt tvärtom. Jag utgår alltid ifrån att man inte kan lita på någon till 100%. Det är inte för att jag är pessimistisk, utan bara av erfarenheter är det svårt att alltid kunna ställa upp. Därför vill jag först lära känna människan, se om denna människa anser som jag att "samma saker" är någonting man bevarar (människor sviker oftast inte av ren elakhet utan bara för att de inte anser att samma sak som du anser är någonting "hemligt"). Därmed måste man vinna min tillit.
Angående respekt så har jag svårt att greppa det ordet. Jag accepterar och respekterar att alla är olika. Och därmed behövs inte respekten vinnas. Det är väl snarare om man vill "höja sig i rang" i mina ögon.
Det är väl både tjusningen och missnöjet angående umgänge (ursäkta om jag skriver dålig svenska, men jag är ganska trött). Vi alla är olika och vi alla tänker på olika sätt. Det finns inget direkt rätt eller fel, utan i möten med andra människor handlar det i grund och botten om vilka man passar mer eller mindre ihop med. Det finns ingen människa där ute som kommer ställa upp till 100% och aldrig göra dig besviken, det skulle i så fall vara din klon. Och det finns ingen människa som är en idiot till 100%, bara någon som tänker alldeles för olikt dig för att ni ska komma överrens.
Oj, oj, oj vad jag var filosofisk! Det måste bero på vinet. (Var lugna, jag super inte för att bli full. Men eftersom jag öppnade flaskan förra veckan måste jag jue dricka upp vinet innan det blir dåligt... och vin är gott. Tror jag ska dela resten av flaskan med mamma imorgon.)
Jag känner mig bara förvirrad just nu. Känns som att mitt liv vänts helt upp och ned. Vem är vem i denna cirkus? Vem är jag? Vad vill jag? Vad vill människorna omkring mig?
Snart är denna period i mitt liv slut. Mitt liv i Icebar. Jag måste säga att dessa få månader gjort stort intryck på mig, det där stället är faktiskt inte som något annat. Människor där, både personalen och gästerna... Man kommer så nära alla där, man får se så många olika livsöden.
Nu är jag allt för trött för detta svammel. Min underbara säng väntar!
God natt.
